D

Moment under begravningsceremonin när anhöriga och övriga begravningsgäster går fram till (och ofta runt) kistan för att ta avsked av den avlidne. I samband med defileringen spelas ofta stilla orgelmusik och medtagna handbuketter läggs på eller vid kistan.

Pengar till den egna begravningen som sätts in på särskilt konto i bank genom begravningsbyråns försorg. Med depositionen kan följa ett förordnande som innebär att man i förväg bestämmer eller uttrycker en önskan om hur begravningen skall ske.

Från och med år 2000 försvann dissenterskatten och ersattes med en begravningsavgift. Se Begravningsavgift

Olika typer av dödlig pest som drabbade befolkningen runt om i världen under 1300-talet, böldpest, blodpest samt lungpest. Det ursprungliga namnet i Sverige var stora pesten eller stora döden. Namnet digerdöden kommer först på 1500-talet.

Alla som dör, oberoende av ålder och tidigare sjukdomar kan komma ifråga som donatorer av organ och vävnader för transplantation eller annat medicinskt ändamål. Enligt Transplantationslagen anses den som inte meddelat sin inställning i frågan ha sagt ett ”passivt” ja till donation och man har då rätt att ta organ och vävnader från den döde, förutsatt att de närstående inte motsätter sig det.

En gravsten förankras vanligen genom att den placeras på en delvis nedgrävd sten- eller betongsockel. Sockeln förses med grova stift, s k dubbar, som passar i motsvarande hål på stenens undersida.

Urna med plats för aska efter två avlidna, i första hand två makar. Dubbelurnan kan vara avdelad med en mellanvägg, men vanligtvis förvaras askorna i samma utrymme.

Synonymt med avlida.

Dödbok, en av de kyrkoböcker som alltsedan 1686 skall föras i varje församling av Svenska kyrkan. Här antecknas alla personer i församlingen som avlidit. Boken innehåller uppgifter om bl.a. den avlidnes namn, födelsetid, yrke, bostad, civilstånd, dödsdag, eventuell dödsorsak, dödsort, läkare som utfärdat dödsbevis, dag för begravningsceremoni och gravsättning av stoft eller aska. Numera sedan folkbokföringen övertagits av lokala skattemyndigheten (1991), avser uppgifterna i kyrkans dödbok endast avlidna medlemmar.

Beslut av domstol att en försvunnen person skall anses vara död. Reglerna om dödförklaring återfinns i Ärvdabalken. Ansökan om dödförklaring får göras när tio år gått sedan den försvunne veterligen senast var vid liv. Skulle den försvunne vara över 75 år gammal kan ansökan göras redan efter fem år. Kan det antas, eller är det utrett, att den försvunne befann sig i livsfara får ansökan göras redan efter tre respektive ett år. Efter flodvågskatastrofen i Thailand 2004 ändrades lagstiftningen så det går att ansöka till Skatteverket direkt om dödförklaring. Det ska då vara säkerställt att den försvunne personen varit med om en stor olycka eller naturkatastrof. Lagändringen uppkom då många familjer efter tsunamin ställdes inför praktiska problem när deras anhöriga inte kunde dödförklaras.

Född utan livstecken. För att en dödfödd skall kunna klassificeras som barn måste graviditets-tiden vara mer än 28. Vid kortare graviditetstid betecknas födelsen som missfall (abort).

Gammal benämning på kyrkogårdsarbetare d.v.s. person som bland andra sysslor gräver upp eller öppnar graven inför gravsättningen och som sedan fyller igen den.

Annons, oftast i dagstidning på familjesidan, som innehåller uppgift om att någon har avlidit. I dödsannonsen anges oftast födelse- och dödsdatum, närmast sörjande, tid och plats för begravningen samt uppgift om minnesstund och önskemål om minnesgåvor. Dödsannonsen kan också innehålla en symbol samt dikt, strof eller vers som erinrar om den döde. Idag finns de flesta annonser även på nätet (Familjesidan)

Symbol i dödsannonsen som erinrar om den avlidne och hans livsgärning. Ursprungliga symboler i Sverige var olika former av korset, kristendomens symbol. Numera finner man en mångfald symboler liksom yrkesinsignier, bilder som visar fritids- och hobbyintressen liksom enbart vackra dekorer.

Äldre benämning på dödsorsaksintyg.

I lagen (1987:269) om kriterier för bestämmande av människans död, definieras det nuvarande dödsbegreppet som innebär att en människa är död när hjärnan är död. Hjärnans död fastställs i mer än 99% av alla dödsfall indirekt genom att läkaren konstaterar att puls och andning, som regleras av hjärnan, har upphört.

Intyg som visar att en person är död. Vanligen utfärdas dödsbeviset av den läkare som först konstaterat att personen är död. Jfr dödsorsaksintyg som visar vad dödsorsaken är.

Ett alternativ till bouppteckning som görs av socialförvaltningen i de fall den avlidnes tillgångar (jämte ev. andel i efterlämnad make/makas giftorättsgods) inte förslår till annat än begravningskostnader och andra kostnader i anledning av dödsfallet.

De tillgångar och skulder, rättigheter och skyldigheter som den avlidne lämnar efter sig.

De som är delägare i dödsboet, d v s efterlevande make, sambo, arvingar och eventuella testamentstagare.

Meddelande om att någon är död. Vanligen avses muntligt (eller skriftligt) besked om ett dödsfall som framförs till den avlidnes närmast anhöriga.

Den bädd, säng eller motsvarande, där den avlidne dog och därefter vanligen görs i ordning inför de efterlevandes besök och avsked.

Den dag, veckodag och datum, då dödsfallet ägde rum.

Förekommer i konsten, litteraturen och musiken. Dödsdansen ett memento mori motiv, avsett att påminna om allas likhet inför döden. Motivet kan utformas som en långdans där Döden, personifierad som ett skelett, dansar iväg med människor av alla stånd.

Synonymt med någons död.

Att anmäla någons dödsfall. Används i första hand avseende officiell anmälan till olika myndigheter, kyrkan eller försäkringsbolag och liknande. Även benämningen på särskild blankett som används eller krävs av exempelvis försäkringsbolagen.

Platsen där dödsfallet inträffat. Exempelvis i bostaden, på olycksplatsen, på vårdhemmet eller sjukhuset osv. Dödsfallsplatsen anges i dödsbevis och dödsorsaksintyget.

I egyptisk religion fyra söner till Horus som troddes sörja för mat och dryck åt den döde i graven. Vid balsameringen placerades den dödes inälvor i fyra krukor, kanoper, som ställdes under Horussönernas beskydd och vilkas lock ofta avbildade deras ansikten.

Gåva som av gåvotagaren kan göras gällande först efter givarens död. Sådan gåva är giltig endast om den skett genom testamente, vilket bl.a. innebär att det står givaren fritt att när som helst före sin död återta gåvolöftet.

Barmhärtighetsdödande, eutanasi, åtgärder som påskyndar dödens inträde. Med passiv dödshjälp avses att man i vården av svårt och obotligt sjuka undviker medicinska eller andra tekniska åtgärder. Aktiv dödshjälp är åtgärder som direkt förkortar patientens liv (t.ex. överdos av morfin eller sömnmedel). Den är inte tillåten i Sverige utan bedöms som brott mot annans liv men tolereras t.ex. i Nederländerna och Schweiz. I Sverige och i många länder diskuteras av och till möjligheten att legalisera aktiv dödshjälp till svårt sjuka patienter. Förespråkare för sådan hjälp har bildat intresseföreningar, t.ex. Rätten till en värdig död (RTVD).

Byggnad från förhistorisk tid uppförd över en eller flera gravar.

Plötsliga kroppsliga fenomen som inträffar strax före och under det döden inträder hos människan, dvs. när hjärnan upphör att fungera. I detta skede faller blodtrycket, t.ex. vid svår kroppsskada med blödning. Därvid uppstår syrebrist i hjärna och ryggmärg vilket, om tryckfallet är snabbt, kan ge retningsfenomen i nervcellerna med muskelkramper som följd. Om kramperna omfattar bröstkorgens muskulatur pressas luften ur lungorna förbi stämbanden som kan vara sammandragna. Då uppstår ljudfenomen ("dödsrosslingar") och man säger att den döende utandas sin sista suck. I de flesta fall inträder dock döden lugnt och stilla, därför att hjärnfunktionerna avtar långsamt liksom andning och hjärtaktivitet. – Tidigare har man uppfattat dödskampen som tecken på människans mer eller mindre medvetna kamp mot döden. Numera vet man att aktiviteten i högre centra i hjärnan under dödskampen är så höggradigt nedsatt att medvetande inte torde föreligga.

Dyrkan av avlidna, ofta framkallad av fruktan för den döde som tros uppehålla sig på den plats där han begravts.

Avgjutning (oftast av gips) av den dödes ansikte.