Kan livet verkligen bli bättre än så här..?

Sommar. Ett hus vid vattnet. En snäll hund. Två hästar i en hage. Tre vuxna katter. Tre kattungar i en lada. Kantareller i skogen. Min sambo och jag passade både hus och djur för en väninnans räkning. Här finns inga grannar, inga bilar, inget internet.

På morgnarna väcktes vi av hunden Charlie, som ville ut. Så fort vi öppnade dörren smet det också antingen in eller ut ett antal katter. Solen sken. Det var dags för ett morgondopp i det klara, varma vattnet.

Frukost och därefter horisontalläge med en bok. Till hagen för att klappa hästarna och bjuda dem på äpplen. Ut i ladan för att gosa de helt ljuvliga kattungarna, som väninnan inte ville ha i huset.

Men de var ju såååå söta! Kunde vi inte bara låta dem komma in en liten stund, resonerade sambon och jag. Vi skulle ju passa dem exakt helt tiden. Så det gjorde vi. Smög ut i ladan, lyfte upp de helt ljuvliga små, varma, mjuka ungarna, som genast började spinna…

Sedan satt vi inne i vardagsrummet i varsin fåtölj och tittade på hur ungarna, nu när de plötsligt hade möjlighet att röra sig fritt, först tveksamt började leka med varandra. Efter två timmar var det full kalabalik. De hoppade, rullade runt, bet varandra i svansarna, kom fram till oss och bet i våra skosnören.

Och vi? Min sambo och jag tittade ömsom på kattungarna, ömsom på varandra och sa sedan: Kan livet verkligen bli bättre än så här?

Svaret på den frågan är ju given. Eller hur…

Åsa Scharin