Det enda vi behöver i livet är kärlek

Telefonen ringer. Det är ett dolt nummer vilket innebär att det antingen är någon jag inte alls vill prata med eller så är det min väninna Iréne. Jag chansar. Rösten i andra änden är uppspelt. – Nästa onsdag klockan 11.45 ska vi vara på Skansen och klappa sengångartvillingarna Hadar och Hildur! Med detta samtal inleds ett mycket speciellt litet äventyr i livet.

Iréne och jag delar många intressen. Ett av dem är smådjur, företrädesvis hundar och katter. Vi håller hela tiden på och skickar söta bilder och filmsnuttar till varandra. Sedan Walt Disneys film Zootropolis kom för några år sedan hör även sengångare till den här kategorin. De är så vansinnigt söta och lååååångsamma…

Jag bokar omedelbart tågbiljetter till Stockholm. Upp sent på kvällen innan och tillbaka nästa dag direkt efter lunch. När man får en order som denna är det bara att ställa sig i givakt. Så lyder djungellagen. Men hur hände detta, egentligen? Det visar sig att Iréne någon vecka tidigare hade stött på före detta chefen för Skansen-Akvariet, Jonas Wahlström, och på något subtilt sätt (påstår hon själv) fått honom att uppmärksamma hennes nyvaknade intresse för sengångare. Han hade alltså langat över sitt visitkort och sagt: – Ring mig så ska jag se till att du får komma till Skansen och klappa Hadar och Hildur.

Som det ofta är med Iréne och mig, så stoppar det inte med en enda sak. Dagen efter beskedet om den kommande ”sengångarklappningen” pratar jag med Amelia Adamo. Hon känner mycket väl till min fäbless för djur och tycker att den är jättetöntig. Därför kan jag så klart inte låta bli att berätta om vårt besök på Skansen och hon fnyser högljutt. Som väntat.

Ytterligare några dagar senare ringer Amelia upp mig. – Du och Iréne måste rädda oss. Vi behöver ett väninnepar till ett reportage i M-magasin och det illa kvickt. När var det ni skulle till Skansen, sa du? Jag suckar och inser att från och med nu kommer allt att bli mycket mer komplicerat. Jag kopplas ihop med en stylist och under flera dagar ska det måttas och vägas, mailas och bestämmas tider. Någonstans under resans gång bestäms det att fotograferingen ska ske inne i den subtropiska miljön på Skansen-Akvariet, som är Hadar och Hildurs hem. Det är Amelia som har hittat på just den saken.

Dagen är inne och nu börjar vi bli lite nervösa, Iréne och jag. Tänk om tvillingarna inte tycker om oss? Om de inte vill gosa med oss? Jonas Wahlström har också sagt att deras mamma och pappa bits – betyder det att även Hadar och Hildur kan bitas? Luktar de illa? Det sista har vi inte alls funderat över förrän nu och det står ingenstans att läsa. Vi tänker på kläderna som vi ska ”modella” i och som är utlånade från NK.

Men vi hade inte behövt oroa oss. Hadar och Hildur är de mest bedårande små pojkar man kan tänka sig! När Bosse Djurskötare räcker över den drygt ettåriga Hildur till mig sträcker han direkt ut sina små armar mot mig och lägger dem runt min hals. Sedan börjar han pussas. Och han doftar fantastiskt. Någonstans mellan löv och mossa. Pälsen känns som en strävhårig tax. Jag drabbas av total sötchock. Vill inte åka hem.  Och Hildur vill inte släppa taget.

Vissa jagar lyckan i form av pengar, prylar och makt. Det är så löjligt. Det enda man behöver i livet är kärlek och en och annan sengångare…

Åsa Scharin