Senaste nummret

Upplands-Väsby avskaffar bårhusavgift

 ”Folk upplever bårhusavgiften som stötande, därför tar vi bort den”, säger Ann-Christin Martens (S).

DET KOM SOM EN överraskning för Ann-Christin Martens (S), ordförande i social- och äldrenämnden, när hon via media fick veta att Upplands Väsby kommun tog ut den högsta bårhus- och transportavgiften
i Stockholms län. Totalt 6 333 kronor, för de personer som avled i kommunens s ärskilda boenden. Avgiften hade funnits sedan 2015. Nu tas den bort.

– I praktiken har väldigt få fått fakturan, vi skickade bara en faktura, ingen påminnelse, vi tyckte redan att det var en känslig
fråga. Intäkterna för kommunen är helt Upplands Väsby avskaffar bårhusavgift försumbara och folk upplever det här som
stötande, säger Ann-Christin Martens.

I Stockholms län tar 10 av de 26 kommunerna idag ut olika höga avgifter för transport. Sundbyberg och Salem tar även avgift för bårhusplats.  Ann-Christin Martens tycker det är märkligt
att kommunerna gör så olika. 

– I ett län borde man göra likadant, säger hon. 

Ulf Lernéus, förbundsdirektör för Sveriges auktoriserade begravningsbyråer välkomnar beslutet i Upplands Väsby.

– En bårhusavgift belastar ett enskilt dödsbo väldigt hårt. Upplands Väsby kommun använder landstingets bårhusplatser
vid Karolinska. Transporten därifrån till begravning och gravsättning bekostas av dödsboet. Längre avstånd ger högre kostnad.
Därför är det bra att man inte lägger på dödsboet ytterligare kostnader, säger han.

Text: Anna Fredriksson

Tidningen Memento är Sveriges enda tidning för begravningsbranschen.
Här kan du läsa de senaste numren.
”Varför ska jag vara rädd för döden?”

Hon är något av en expert på döden. Om hon är rädd för den? Inte alls. För Marianne Mörck är döden lika självklar som livet självt.  


Skådespelerska och operasångerska var inte fint nog. Det fick Marianne tidigt veta av mamma Margareta. Det var flygvärdinna eller sjuksköterska som gällde. Slutdiskuterat. För att stilla sin mors vilja gick Marianne en sjukvårdsutbildning och tog jobb på ett sjukhus där döden kom att bli hennes främsta arbetsuppgift. Första sjuklingen som dog i Mariannes närvaro var en mansperson med hjärtproblem.

– Jag satt och vakade. Plötsligt for han upp ur sängen, ramlade åt sidan och föll i min famn. Han dog rakt över mig i fåtöljen där jag satt, minns Marianne som var med vid så många dödsfall att hon snart tappade räkningen.
Under sin tillfälliga passage som sjukbiträde gick Marianne hos en sångpedagog. Utan att hennes mamma visste om det, naturligtvis. Snart kunde hon uppfylla sin dröm om att bli scenarbetare, men döden har följt henne som en röd tråd genom hela livet. Hennes tidigare sambo som hon levde med i tretton år dog gravt alkoholiserad. Mest gripande var det dock då pappa Nils dog, tycker hon.
– Mamma ringde och sa att ”pappa håller på att dö”. Det sa hon i flera år. En dag ringde hon och sa att det var nära nu. ”Men det sa du för tio dagar sedan också”, protesterade jag. Mamma började gråta och sa att han hade blivit mörk om ryggen. Då förstod jag att hon talade sanning. Jag satte mig i min snabba bil och åkte från Malmö och upp till Göteborg på en och en halv timme. Jag ville hinna fram till min pappa som hade adopterat mig och tagit hand om mig.
Marianne hann. När hon kom in i sjukrummet hade hennes mamma satt på honom hans blå kavaj med sjökaptensknappar. Mellan alla slangar och pipande apparater hade hon fått på honom en slips.
– Precis som alltid skulle hon styra och ställa. Då gick jag ut till personalen och sa: ”Kan ni ta en långpromenad med min mamma för pappa håller på att dö?”
När Marianne var själv med sin far blev det lugnt i rummet. Hon lyssnade till hans andhämtning. Han gurglade till, hon la sin mun mot hans ena öra och tackade för allt. Och så sjöng hon ”En stad ovan molnen”.
– Den sjöng jag tills han andades ut. Det var det bästa jag kunde göra för honom. Mamma kom in i rummet och då var han död, berättar Marianne som nu gör ett slags nedräkning inför sin egen död. Likt en regissör på en teater har hon fyllt i Livsarkivet med tydliga instruktioner om vad det är som gäller på hennes ålders höst.
– Det är nu jag ska bestämma och inte vara tyst! Ungarna ska inte få dra ur mig detta när jag kanske ligger där väck. Varför ska de ha det problemet? Och varför ska det vara skämskudde så fort man säger något om döden? Vi vet inte hur vi dör, men alla vet att vi föds för att dö. Om man för en gång skull kan vara lite planerande så tycker jag att man ska vara det, säger Marianne och ger exempel vad som står i hennes Livsarkiv.
– Blir jag senil så vill jag inte bli väckt sju på morgonen med kaffe. Jag ska sova till elva och jag ska ha te! Jag är inte intresserad av bussresor, jag vill vara i min gosiga säng på hemmet. Sätt på någon dokumentär så blir det jättebra! Och jag vill inte äta lamm. Jag älskar nudlar.
Få personer har en så osentimental inställning till åldrandet och döden som Marianne.
– Jag tänker så här. Jag kanske lever tills jag är 78. Kanske. Det vet man inte. Men herregud, tänker jag då, då har jag ju bara nio julaftnar kvar! Tiden krymper. Men jag är inte rädd för döden. Alla generationer har ju gått igenom det här. Vad ska jag vara rädd för? Folk har dött i alla tider. Så har det alltid varit. Det är bara egot som säger att jag försvinner från jorden.  

Text: Ola Lagerström
Bild: Ander Wiklund/TT

MARIANNE MÖRCK

ÅLDER: 68
BOR: Bunkeflostrand i Malmö
FAMILJ: Två barn, två barnbarn, katten Pysen
JOBBAR SOM: Scenarbetare inriktad på opera och skådespeleri. Mest känd har hon kanske blivit för sin roll som växeltelefonisten Ebba i ett 25-tal Wallanderfilmer.
AKTUELL: Tv-serierna Bonusfamiljen och Sjölyckan, radioprogrammet Karlavagnen och diverse sånguppträdanden i stadsparkerna. ”Jag trodde att det skulle bli ett lugnt år, men det smyger sig på saker hela tiden. Jag är fulltecknad fram till 2020”.

 
MARIANNE MÖRCK
ÅLDER: 68
BOR: Bunkeflostrand i Malmö
FAMILJ: Två barn, två barnbarn, katten Pysen
JOBBAR SOM: Scenarbetare inriktad på opera och skådespeleri. Mest känd har hon kanske blivit för sin roll som växeltelefonisten Ebba i ett 25-tal Wallanderfilmer.
AKTUELL: Tv-serierna Bonusfamiljen och Sjölyckan, radioprogrammet Karlavagnen och diverse sånguppträdanden i stadsparkerna. ”Jag trodde att det skulle bli ett lugnt år, men det smyger sig på saker hela tiden. Jag är fulltecknad fram till 2020”.

Tidningen Memento är Sveriges enda tidning för begravningsbranschen.
Här kan du läsa de senaste numren.