Lagen brister om vem som ska utföra dna-provtagning

En lucka i lagen gör att även när det finns ett beslut om att ett dna-prov ska tas så har ingen instans eller myndighet skyldighet att utföra provtagning eller transportera provet.

– Det gör det teoretiskt enkelt men praktiskt omöjligt, säger Klara Gratte, advokat med mångårig erfarenhet av föräldraskapsärenden.

Klara Gratte arbetar med humanjuridik, barn- och familjerätt.

– Processerna om föräldraskap är fler än fastställande av faderskap, de kan gälla till exempel fastställelsetalan om moderskap, hävande av faderskapspresumtion eller ogiltigförklaring av föräldraskapsbekräftelse.

När det gäller att fastställa ett faderskap är det endast barnen, inte mannen, som kan väcka talan. Fram tills att ett barn fyller 18 år har socialförvaltningen i barnets första kommun (vid födseln eller inflyttning) skyldighet att utreda och fastställa föräldraskap. Barn som tillkommit genom donation har rätt att, när det uppnått tillräcklig mognad, ta del av de uppgifter om donatorn som finns i en särskild journal. Socialnämnden är skyldig att, på begäran av barnet, hjälpa till att få fram uppgifter om barnets tillkomst.

– Det kan kännas väldigt skönt för min klient och anhöriga att få resultatet.

Klara Gratte ser ofta dna som den bästa bevisningen. Sedan 2022 är det Rättsmedicinalverket (RMV) som utför de rättsgenetiska undersökningarna utan kostnader för kommuner och domstolar och utvecklingen har gått mot att det har blivit fler rättsgenetiska undersökningar. Hon har tilltro till RMV som gör sitt uppdrag och sedan destruerar dna-proverna.

Klara Gratte har varit med om att dödsannonser behövts ändras efter att nya uppgifter kommit fram men hittills har ingen varit missnöjd. Snarare har hennes arbete setts som så värdefullt att hon har bjudits med på begravningskaffe av tacksamma klienter.

Men det finns en omständighet, som inte har blivit belyst varken i allmän eller juridisk debatt, säger Klara Gratte:

– De praktiska frågorna om dna-provtagning efter domstolsbeslut saknar rättslig reglering. Ingen svensk myndighet är skyldig att se till att provtagning faktiskt genomförs.

Förelägganden om att lämna in ett provtagningsintyg ställs till den enskilde.

– En domstol kan ålägga polismyndighet att tillse att provtagning kommer till stånd. I praktiken innebär detta att personen transporteras till en provtagningsmottagning som tar prov. Jag har aldrig fått igenom att polismyndigheten själv utför provtagningen.

Men varken vårdinrättningar eller RMV kan åläggas att ta dna-prov. Det är helt enkelt inte utrett vem som är skyldig att utföra dna-provtagning, varken på levande eller avlidna.

– Detta är en del av ett större problem; till exempel bistår inte sköterskor på häkten med dna-provtagning efter domstolsbeslut och praktiska möjligheter till dna-provtagning utomlands är starkt begränsade.

När det gällt avlidna personer har det inte heller varit möjligt att förmå någon rättsläkare eller rättsmedicinsk assistent hos RMV eller berörd region att ta emot uppdraget privat, berättar hon. Lösningen blev till sist att ta hjälp av en pensionerad rättsmedicinsk assistent för provtagning.

– Jag skickade varje år en julblomma till honom, men detta år blev det tyvärr en krans i stället. Hans insatser var fantastiska, säger Klara Gratte.

Hon uttrycker stor tacksamhet också till de begravningsbyråer som kunnat bistå henne med att transportera vävnadsprover, något som inte heller finns reglerat hur det annars ska utföras.

När det gäller omyndiga barn har Socialförvaltningen en skyldighet att bistå med provtagning men i många andra fall säger vårdcentraler med flera nej till att utföra dna-provet. Det här behöver regleras så att det blir tydligt vem som har ansvaret, säger Klara Gratte:

– Det allmänna måste bli skyldigt att ta provet och att transportera det.

Elin Engström