”Nej, det applåderas inte efter tal”

Memento fick några frågor från Gösta, 87 år, som nyligen var på en begravning i Huddinge. Vi bad Etikettdoktorn Mats Danielsson om svar.

Fråga: När vi kom till kyrkan frågade vi begravningsentreprenören vilken sida vi skulle sätta oss på, vänster eller höger, men vi fick svaret att det inte spelade någon roll, bara vi satte oss långt fram. Vi trodde nog att släkt skulle sitta på högra sidan och vänner och övriga närvarande på vänster. Vad säger etikettsreglerna?

Svar: Det kan variera mellan olika kyrkor. Det är ganska vanligt att de närmast anhöriga sitter längst fram till höger. Skälet var att de skulle kunna se prästen i predikstolen och den var ofta uppe till vänster i kyrkan. Detta har förändrats med kapell och olika utformade kyrkor. Därför är rådet att prata med den som tar emot i kyrkan om man känner sig tveksam.

Fråga: Vid defileringen stod vi vid urnan med ryggen mot övriga gäster när vi tog farväl och la handbuketten. Det var ganska skönt att slippa stå som på en scen inför alla, men vi har aldrig varit med om det förut. Är det vanligt?

Svar: Det kan upplevas, precis som du uttrycker, ganska skönt att få ta farväl lite mer avskild. Det är i alla fall inte ovanligt idag att man står med ryggen emot vid avskedet. Detta behöver dock inte ta bort möjligheten att gå runt kistan eller urnan om ceremonilokalen tillåter det.

Fråga: När vi beställde blommor fick vi frågan om vi ville ha band eller kort, men vi tyckte inte det behövdes. Det kändes inte så viktigt vem blommorna var ifrån. Vi beställde en ganska påkostad blomsteruppsättning och tänkte att det verkade skrytigt med kort. Men vi såg att alla andra hade kort eller band så vi tror vi tänkte fel här, eller hur?

Svar: Det finns inga ”rätt eller fel” här, ett band eller kort kan för de anhöriga ge ett tillfälle att i efterhand se vilka som lagt en bukett eller krans. Många uppskattar detta och om ingen sådan finns, blir blommorna eller kransen anonym. Så mitt svar blir att det hade varit en fördel om det funnits med ett kort med en sista hälsning.

Fråga: Det hade inte varit någon dödsannons och därför inte heller funnits någon adress till begravningsbyrån dit man skulle anmäla sitt deltagande så när vi kom till minnesstunden var det inte dukat till tillräckligt många. Om man inte har annons hur ska man säkerställa att folk anmäler sig?

Svar: Ett sätt är att undersöka vilka begravningsbyråer som finns på orten eller i området. Ringa dit och förhöra sig, men det kan bli ganska krångligt om de är flera. Utan annons får man säkerställa på annat sätt att folk får veta att de ska anmäla sig. Sociala medier, telefon, sms, mejl eller kort på posten är några alternativ. Annars går det knappast att säkerställa antalet gäster. Så en annons är alltid bra ur den synvinkeln, fast idag är det många som inte har en fysisk tidning. Min erfarenhet är att det brukar ”sprida sig” i vänkretsen att någon avlidit och på så vis kan de söka informationen.

Fråga: Vi tycker alltid det är trevligt att få tackkort, även efter en begravning, men vad säger etikettsreglerna, ska vi förvänta oss det?

Svar: Det brukliga är att de närmast anhöriga sänder någon form av tack till de som hedrat minnet av den avlidne. Ett tackkort från gästerna är inget som förväntas, då talar vi mer om en fest. I stället kan man som vän eller gäst på begravningen besöka, eller lyfta luren efter någon vecka och fråga hur det står till. Då kan man ju passa på att framföra ett tack för en fin minnesstund.

Sista frågan är från Helena, 50 år, som var på samma begravning:

Fråga: På minnesstunden var det en ung person som tog initiativ till en kraftig applåd efter varje tal. Hans förälder tyckte det kändes lite fel och vi diskuterade det efteråt. Vad säger ni?

Svar: Nej, det applåderas inte efter tal vid en minnesstund. Om det inte, av någon anledning, funnits ett önskemål om en lättsam uppsluppen stund. Men då måste det meddelas i förväg. Jag hade nog, om jag suttit i närheten, direkt och diskret upplyst den unga personen att inte applådera. Det var säkert i all välvilja, tanken var god.

Mats Danielsson, Etikettdoktorn, Er Man AB