Senaste nummret

Bildcred:

”Döden är overklig – för oss som lever”

På nyårsnatten skålade mor och dotter i champagne och önskade varandra ett gott nytt år. Allt var frid och fröjd. Fjorton dagar senare var Py Bäckmans mor borta och en mångårig sorg tog vid.
 
I slutet av 1990-talet slog döden till med full kraft mot Pys nära och kära. Släkting efter släkting lämnade  jordelivet och till slut var Py ensam kvar. Störst tomrum lämnade mamma Inga efter sig. Hon dog efter sin tredje hjärtinfarkt. 

– Alla mina släktingar har dött i 70-årsåldern av infarkt. Mamma blev 70 år och fyra månader. Jag är 70 år och två månader så antagligen är det min tur snart. Det är hemskt att tänka så, men vad ska man göra? Det är till att hålla i hatten, säger Py halvt på skämt, halvt på allvar.

Hon och Inga hade daglig kontakt. Py var enda barnet och Inga var ogift. De levde i symbios och var mer som syskon än som mor och dotter. Följdaktligen firade de alla högtider ihop och på nyårsnatten till 1997 stod duon på Pys glasveranda i Värmdö och önskade varandra ett gott nytt år.
 
GLÄDJEN VAR STOR och Inga var vid god vigör. Hon stannade över nyårshelgen och åkte hem tolfte januari, men hann knappt tillbaka till Iggesund förrän hon blev sjuk och det ringde i Pys telefon. Inga hade hamnat på Hudiksvalls sjukhus och tillståndet var kritiskt, meddelade en läkare.
 
– Jag släppte allt jag hade för händer och gav mig av. Sedan satt jag vid mammas sida på intensivvårdsavdelningen. Plötsligt började hon fäkta med armarna. Det är det sista jag minns. ”Nu dör hon”, tänkte jag, för så hade hon aldrig gjort förut. Det var som att se någon försöka rädda sig upp från en isvak. Jag blev helt nollad. Overkligt! Döden är overklig för oss som lever. Själva övergången också när man förstår att det är dags.
 
Några dagar senare, när Py kom hem till sig, öppnade hon kylskåpet. Där stod en grönsakssoppa som mamma Inga hade tillagat några dagar tidigare. Py åt av soppan men tyckte att det kändes underligt. Det hela fick henne att tänka på spanska sjukan – influensaepidemin som härjade kring första världskriget. 

– Då var min mormor 18, 19 år. Hon klarade sig, men andra kunde leva på morgonen och vara döda på kvällen. Förloppet var skyndsamt och kyrkklockorna ringde varenda dag. Efter en av begravningarna sa någon: ”Varsågod, ta för er av begravningskaffet och brödet, det är liket själv som bakat kakorna!” Makabert, men döden är makaber.
 
PY KONSTATERAR ATT ingen undgår det obegripliga slutet.
 
– Varenda människa måste acceptera att det är så här livet ser ut, men jag har svårt att hacka i mig det. Döden kommer ju alltid som en chock. Jag är förvånad hur fort livet går och hur plötsligt allt kan ta slut. Så lite man vet vad som ska hända. Och så tomt det blir...
Hon tystnar och samlar tankarna:

– När mamma dog var det som att lägga på ett lock. En del av mig dog. Nu åker jag inte upp till Iggesund mer. Andra bor i huset. Äppelträdet står kvar med sina Transparante blanche, men de som bor där nu bryr sig inte om frukterna. Äpplena som vi förut gjorde mos av får ligga på marken och ruttna. Mycket har förändrats men dofterna finns kvar.
 
För Py har skrivandet varit ett kreativt sätt att bearbeta förlusten på. Hon har bland annat skrivit texten till folkmusiklåten Koppången som ofta spelas på begravningar:
 
”Där bland gnistrande stjärnor
som förbleknat en och en
kommer livet väldigt nära
som en skymt av sanningen
vi är fångar i tiden
som ett avtryck av en hand
på ett frostigt gammalt fönster
som fått nåd av tidens tand.
 
En sekund är jag evig
och sen vet jag inget mer
bara ett, att jag lever
lika fullt som någon annan.”
 
Sorgen som så länge plågat Py har nu förbytts till vemod, berättar hon.    
 
– Jag tror att mammas bortgång satt samma spår i mig som den gör hos alla andra som förlorat en närstående. Man accepterar det till slut, men man är inte glad åt det. Det är konstigt det där, tycker jag. 
 
OLA LAGERSTRÖM
 
Bilden ovan, bildcred: possan - Flickr: DSC_0400
Tidningen Memento är Sveriges enda tidning för begravningsbranschen.
Här kan du läsa de senaste numren.

 Foto: Hilles & Tornqvists begravningsbyrå

Född och begravd i samma kökssoffa

ROLANDH NILSSON hade själv varit inne på Hilles & Tornqvists begravningsbyrå i Varberg och berättat att han ville begravas i samma kökssoffa som han föddes i 1934. Så blev det också. En vacker bild och en historia som berörde många när den spreds i sociala medier. Åsa Scharin som driver Facebook-sidan En hyllning till livet berättar att inlägget nått 180 000 personer.
 
– Det har fullkomligt exploderat. Av 600 kommentarer är de flesta så översvallande positiva att det är alldeles sanslöst, säger hon.
 
Flera har frågat vad som hände med kistan efter ceremonin och Åsa har fått berätta att både kremering och jordbegravning fungerar.
 
Tidningen Memento är Sveriges enda tidning för begravningsbranschen.
Här kan du läsa de senaste numren.
;