Senaste nummret

Brist på bårhusplatser?

Enligt Region Uppsala kommer antalet döda i länet att öka med nästan 50 procent de närmaste två decennierna.
Nu bygger 
man om och moderniserar sitt bårhus, men utökar bara med en enda plats, från 100 till 101.
 
SENAST I PÅSKAS var det hög belastning på bårhuset i Uppsala, då dog många i influensa.
– Då satt obduktionsteknikerna här och ringde runt till begravningsbyråer. Vi fick
loss 16 platser så det var lugnt, men det kommer bli mer och mer så. Framåt måste
man få fram fler bårhusplatser, säger bårhuschefen Ewa Westerlund till P4 Uppland.

Om de anhöriga bestämt kista, kan begravningsbyrån kistlägga och köra den avlidne
till en bisättningslokal i väntan på begravning.

DET HÄR ÄR INTE bara en fråga om brist på bårhusplatser utan också om etik och värdighet,
menar Ulf Lernéus, förbundsdirektör för Sveriges auktoriserade begravningsbyråer.
– Kistläggning ska ske skyndsamt. Med den långa tiden mellan dödsfall och begravning som vi har nu finns det en risk att vi tappar respekten och känslan som det innebär att så snart som möjligt bädda ner den avlidne fint.

Men det är inte säkert att det alltid finns en bisättningslokal att köra till. Det finns inte någon nationell plan för, eller översikt över, antalet bårhusplatser. Det är Socialstyrelsen som genom sina föreskrifter anger hur avlidna ska hanteras, och varje enskilt landstings/regions ansvar att följa dem, svarar Sveriges Kommuner och landsting när Memento frågar.

MEN ÄVEN KOMMUNERNA har ett ansvar för dem som avlider i något av de boenden kommunen driver själva eller där man köper platser.

– I dag ingår aldrig något förvaringsrum för döda när kommuner bygger nya äldreboenden, säger Ulf Lernéus. Istället betalar man landstingen för att förvara de döda på sjukhus. Sedan skickar man fakturor på så kallade bårhusavgifter och transportavgifter till dödsbona.

Det här fakturorna är Sveriges begravningsbyråers förbund mycket kritisk till.
– Det vore bra om tiden mellan dödsfall och begravning kortades rejält, då skulle belastningen på bårhusen minska. Men någon måste ändå ta ett samordnande ansvar när Sveriges befolkning växer. Idag dör 90 000 personer varje år, 2030-2035 kommer den siffran att ha ökat till 100 000, säger Ulf Lernéus.

Text: Anna Fredriksson
Bild: Shutterstock
Tidningen Memento är Sveriges enda tidning för begravningsbranschen.
Här kan du läsa de senaste numren.
En sista hälsning
Efter Cornelis Vreeswijks död fann sonen Jack 

Nyheten om Cornelis Vreeswijks död var något av ett nationellt trauma. Medias bevakning var gränslös vilket
omöjliggjorde ett sorgearbete för sonen Jack som inte fann någon annan utväg än att lämna landet.
 
Han sa det aldrig rakt ut, att han hade cancer i levern och att hoppet nog var ute, men Jack – då 23 år – kände åt vilket håll det barkade för hans 50-årige far.

Cornelis hamnade snart på Södersjukhuset i Stockholm. Plågad av smärtor, morfin och trötthet besegrades den folkkäre trubaduren snart av det obegripliga slutet. Det var 12 november 1987, en dag som för alltid ristat sig in i Jacks minne.

– Jag var på jobbet och blev uppringd av Hayati Kafé, farsans kompis. Hayati hade slunkit in på sjukhuset på förmiddagen och suttit vid farsans säng. Hayati ringde mig halv tio. Då hade pappa precis dött. Det var bara att tjurrusa iväg, säger Jack och tystnar lite innan han tillägger:
– Farsan fick en jobbig död. En otrevlig död.

Deras far- och sonrelation hade ömsom varit bra, tidvis stormig. Allt beroende på hur Cornelis mådde och i vilket skick han var, berättar Jack.

– När han mådde bra var han snäll och lugn. Då var han lätt att hänga med. Men när han drack och var stressad så var han raka motsatsen.

CORNELIS SJUKDOMSMÅNADER gick under radarn i media, men nyheten om hans död slog
ner som en bomb.

– Det blev hysteriska dagar med extrabilagor i kvällstidningarna och längre fram en begravning som direktsändes i tv. Det var bisarrt. Farsan hade precis dött och jag försökte hitta ett ställe där jag kunde få sörja ifred, men det gick inte. Hela Sverige var där och skulle sörja ikapp. Folk tävlade om vem som grät mest, berättar Jack.

Han har ett starkt minne av när han gick upptill sin fars våning vid Renstiernas gata i Stockholm. Han ville samla tankarna, gå ner i varv, ta en kopp kaffe.
– Då började det snöa. Jag satt vid farsans skrivbord och kände plötsligt en stark närvaro av något. Det var liksom inga spöken eller grejer som ramlade ner från hyllorna, men det var en påtaglig närvaro. Nu låter jag kanske som flummisarna som är med i ”Det okända” men det var i alla fall det jag upplevde, minns Jack, som en månad efter sin fars död flydde till den spanska turistön Lanzarote. Där fick han det lugn som Sverige inte kunde ge honom.

– Jag hittade en liten lägenhet som jag fick hyra billigt. Jag hade en del pengar undanstoppade. Det blev inga överdrifter, men du vet, jag kunde käka gott, ta några drinkar, bada i poolen.Jag kunde plana ut, liksom.

Jacks saknad efter Cornelis är fortfarande stor och han frågar sig ofta vad han kunde ha gjort annorlunda för att hans far skulle fått ett längre liv.

– Hade det varit idag och jag hade sett hur dåligt han mådde hade jag hämtat hem honom och knatat runt med honom i skogen. Sådana grejer tänker jag mycket på – vad jag borde ha gjort. Men det var andra tider då. Jag var ung och hade stor respekt för honom. Jag vågade inte säga att han fick skita i allt dumt och skärpa sig.

TILL SKILLNAD FRÅN sin far lever Jack ett välordnat liv.

– I grund och botten är vi samma skrot och korn, farsan och jag. Men jag har valt andra vägar. Jag har valt familjen. Familjen framför allt annat. Det ger ett ganska behagligt liv. Jag är ingen hälsoknutte, men jag lever ett stabilt liv. Hade jag inte haft familjen så vet jag inte vad som hänt. Kanske hade jag knarkat ner mig, kanske hade jag gått med i en sekt, spekulerar Jack som gått i sin fars yrkesmässiga fotspår och snart 25-årsjubilerar som artist.

Han var länge frustrerad över att media hela tiden jämförde honom med Cornelis, men nu har han förlikat sig med hur det är.

– Jag kommer aldrig ifrån farsans skugga. Det enda jag kan göra är att försöka krympa den. Farsan finns med hela tiden, det visste jag någonstans redan när jag valde det här yrket och idag känner jag stolthet när jag tänker på honom.
 
Text: OLA LAGERSTRÖM
Bild: CHRISTINE OLSSON/TT
 
JACK VREESWIJK
ÅLDER: 54
BOR: Nordmanneröd utanför Uddevalla
FAMILJ: Hustrun Anneli 48, sönerna
Jakob 33, Kalle 22, Olle 20, bonusdottern
Hanna 22, labradoren Alfred
JOBBAR SOM: Vissångare, sångtextförfattare
och kompositör
AKTUELL: Turnerar med CajsaStina
Åkerström och föreställningen
”Du och jag och farsan”. 
 
 
 
Tidningen Memento är Sveriges enda tidning för begravningsbranschen.
Här kan du läsa de senaste numren.