Senaste nummret

Stilfullt in i sista avskedet

När medierna rapporterade om Sara Danius begravning använde de ord som drottninglik, klassisk och färgstark. Erfarenhet och noggrannhet i planeringen krävdes för att få allt att bli just så. 
 
Fredagen den 8 november 2019 hölls Sara Danius begravning i Storkyrkan i Stockholm. Författaren och litteraturforskaren hade blivit en symbol för #metoo och i högsta grad en offentlig person i sin rakryggade roll som Svenska Akademins första kvinnliga sekreterare. När hon dog 57 år gammal, efter en längre tids cancersjukdom, var det många som ville hedra henne och familjen valde att låta Storkyrkan vara öppen för allmänheten. Det blev fullsatt med 800 gäster, bland dem många kvinnor. 
 
När blommorna skulle arrangeras i kyrkan dök det upp en överraskning, en blomsterkopia i naturlig storlek av den klänning Sara Danius bar vid sin sista Nobelmiddag. 
– Den kom från några damer som ville vara anonyma. Vi ordnade så att blomsterklänningen fick en plats längst fram till höger och syntes fint, säger Hans Melander. 
På banden stod ”Tack Sara – ars longa vita brevis” (Konsten är lång, livet är kort) undertecknat: Anonyma ännu levande husmödrar i Sverige och deras anhöriga.* 
 Erfarenhet och planering in i minsta detalj ger trygghet för familjen vid en begravning som har mångas blickar riktade mot sig. Rådgivarna och familjen träffas många gånger innan begravningen och går noga igenom allt som ska hända, också på plats i kyrkan. 
 
– Noggrannheten är viktig. Jag vill att det ska se stilfullt och enhetligt ut när vi arrangerar blommor och ljus, säger Hans Melander. 
Vid Sara Danius begravning höll polisen ordning utanför Storkyrkan och de som ville komma in fick stå i led. Avskedstagandet vid kistan tog en och en halv timme. 
Att hålla förberedelsemöten med poliser och vakter, hjälpa alla gäster i kyrkan att hitta sin plats, dela ut program, berätta att ingen fotografering är tillåten, leda fram alla som vill ta avsked vid kistan, göra speciella inbjudningar till minnesstunden och instruera journalister och pressfotografer om vad som gäller. Allt det är sådant som kräver en större personalstyrka från begravningsbyrån och gör att det blir mer att tänka på och planera vid en stor och offentlig begravning.  
 Mitt i det här, hur skapar man ett eget utrymme för familjen?
  
– Även om det vid Sara Danius begravning var flera hundra gäster speciellt inbjudna till minnesstunden blir den mer privat. Vi ordnade också ett eget avsked bara för de närmast anhöriga ett par dagar innan, säger Hans Melander.  
Både han och kollegorna Clas Waerner och Jonas Rosén från Klockarbolaget, som höll i begravningen, vet vad som krävs för att ordna stora begravningar för offentliga personer som till exempel kocken Tore Wretman och fotografen Lennart Nilsson. Clas Waerners farfarsfar höll i August Strindbergs begravning 1912. Då samlades människor redan vid femtiden på morgonen och 60 000 deltog i processionen.  
 
Text: Anna Fredriksson
Foto: Klockarebolaget
 
 * Husmoderns död är en bok av Sara Danius 
 
Klockarebolaget är Sveriges äldsta nu verksamma begravningsbyrå och grundades redan 1818. Namnet kommer sig av att flera klockare, som anlitades för klockringning, vård av kyrkans inventarier och som biträde åt prästen, gick samman och startade en begravningsbyrå. 
Tidningen Memento är Sveriges enda tidning för begravningsbranschen.
Här kan du läsa de senaste numren.

”Jag tänker på döden hela tiden”

Författaren Katarina Wennstam har under många år befunnit sig nära döden, i sin kamp mot våldet mot kvinnor. Sitt eget liv vill hon leva så att hon slipper ångra sig på dödsbädden. 
 
Det råder ingen tvekan om att Katarina Wennstam är starkt engagerad i frågor som rör övergrepp och våld mot kvinnor, ibland dödligt sådant. Under 20 år som kriminalreporter på SVT fick hon se hur människor dör i förtid.
  
– Periodvis är jag oerhört arg. Jag bär med mig alla de här rättsfallen jag jobbat med. De finns som en mörk klangbotten i mig.  
Sedan 2003 är hon författare. Ilskan var påtaglig redan i hennes debutbok Flickan och skulden. Här sätter Katarina Wennstam ljuset på den skuldbeläggning som våldtagna kvinnor ofta har utsatts för i rättsväsendet. Boken skapade debatt och blev en del av diskussionerna som lett fram till dagens samtyckeslag.  
 
– Skrivandet är för mig ett sätt att använda ilskan, den blir till något slags kärnbränsle, säger hon.  
 Att vi inte har rätt att döda en annan människa är en av våra mest grundläggande byggstenar i rättssamhället. 
–Att dö eller att bli dödad, det är en otroligt stor skillnad mellan dessa. I vårt land, där vi är stolta över vår jämställdhet, mördades förra året 22 kvinnor av en man de hade eller hade haft en relation med. Varenda ett av dessa dödsfall är ett gigantiskt misslyckande av samhället, säger hon. 
Katarina Wennstam har skrivit flera kriminalromaner, en genre där det är vanligt att försköna och sexualisera döda kvinnokroppar. Hon vill för egen del inte se fler filmer med vackra kvinnolik i tjusiga negligéer. 
 
– De gör mordet till något slags konstverk, istället för att visa hur fruktansvärt grymt det faktiskt är.  
Hennes senaste roman Vargen handlar om mord på två kvinnor, det ena är spektakulärt och får extremt mycket uppmärksamhet i media medan det andra, en kvinna som mördas av sin pojkvän, knappt uppmärksammas alls.  
 
– Jag ville också beskriva hur den typen av mordoffer under rättsprocessen skuldbeläggs för sin egen död, att det framställs som att det är kvinnans beteende som skulle ha provocerat mannen att mörda henne.  
Katarina Wennstam har mött många anhöriga till dödade kvinnor. Självklart väcker det starka känslor att ens dotter eller syster har bragts om livet – sorg, vrede, hat, en känsla av orättvisa och ett stort behov av upprättelse. De anhöriga vill helst inte prata om själva mordet, utan om vem den mördade kvinnan var.  
– Det är hon som ska bli ihågkommen, inte mordet på henne, hur hon dog.
  
Hur ser då hennes egen relation till döden ut, nu när hon är på väg över på andra halvan av livet? 
– Jag tänker på döden hela tiden. Det är inget jag har ångest över, men det finns där. Jag funderar på vilka strider jag väljer, vad jag lägger min tid på, vad jag prioriterar i livet, vad som är viktigt.  
Hon understryker att hon har ett meningsfullt liv, både privat och yrkesmässigt. Hon jobbar med det hon drömt om, att skriva, och får en stark respons på det. 
–Jag märker hur det jag gör påverkar. Och jag tror verkligen på att varje människa kan göra skillnad under sin livstid, i det lilla eller i det stora.  
 
När hennes pappa avled, knappt 72 år gammal, hade han varit sjuk länge i cancer. Hans dödsångest över att ha tagit många felbeslut i sitt liv berörde henne.  
– Han ångrade sig över det han inte kunde påverka längre, som att han jobbat jättemycket under min barndom, jag träffade honom knappt. Hans död lämnade kvar en stark övertygelse om att jag ska leva mitt liv så att jag inte slutar med samma ånger som han hade.
  
Detta har gjort henne vaksam på att följa sina drömmar, att ha bra kontakt med nära och kära, att göra det hon vill och inte det andra förväntar sig av henne.  
– Jag har i perioder aktivt övat mig i att hitta fem saker varje dag som jag är tacksam över. Jag tror det är något som går att träna upp. Numer känner jag mig ofta tacksam över det liv jag lever. 

 
Text: Birigtta Haglund 
Foto: Elisabeth Ohlson Wallin 
 
Katarina Wennstam 
Ålder: 46 år. 
Bor: I Stockholm. 
Familj: En dotter, en son,  en särbo och tre bonusbarn. 
Gör: Författare. 
Aktuell: Med Vargen, den senaste romanen om advokaten Shirin Nouri och polisen Charlotta Lugn. Boken ingår I Shirin-serien
Tidningen Memento är Sveriges enda tidning för begravningsbranschen.
Här kan du läsa de senaste numren.