Sara Hedrenius var 20 år när hon överlevde Estonias förlisning. I sin bok berättar hon om upplevelserna då hon kämpade en hel natt i det iskalla havet för att överleva. Hon går också igenom de många minst sagt märkliga turerna efter förlisningen.

I förordet till … det ser illa ut”. Estoniakatastrofen 28 september 1994 , skriver hon: ”För oss som överlevde Estonia tog det 27 år innan vi fick lämna våra vittnesmål, inte för att vi inte ville, inte för att vi inte försökte, utan för att Statens haverikommission och Sveriges regering valde att inte ta emot våra berättelser och krav på att bli hörda.”
Hon har gått tillbaka till de olika utredningarna som gjorts efter katastrofen och granskar de många undermåligheterna. Jävssituationer, förfalskade dokument och en rad oetiska uttalanden av myndighetspersoner som haft ansvar i frågan. Den första utredningen, som blev klar 1997 och var ett samarbete mellan Sveriges, Estlands och Finlands haverikommissioner, slog fast att Estonia varit sjöduglig. På senare tid har det visats att det inte alls stämde och att fartyget inte heller var byggt för den rutt hon sattes på. 2020 kom nya filmer från dykare som visade tidigare okända hål i skrovet. Inte heller uppgifterna om militärfordon på fartyget kom till allmänhetens kännedom förrän efter många år.
– I snart 30 år har det varit ett trassligt och sårigt efterförlopp, säger Sara Hedrenius.
Hon hade varit på besök hos sin pappa som vid den tiden arbetade i Estland, när hon klev ombord på Estonia den 28 september 1994. Fartyget skulle ta henne från Tallinn till Stockholm, hon planerade att sova i kafédelen och skulle gå till sitt arbete dagen efter.
Under natten, i en upp- och nedvänd flotte, kämpade hon tillsammans med Kent Härstedt och flera andra för att överleva. Människor dog omkring dem och Sara Hedrenius beskriver att hon där och då upplevde skillnaderna mellan liv och död som mycket små. Detaljerna om hur hennes hår blandades med håret från en av de drunknade kvinnorna där de var i flotten är svårt bara att läsa om.
– Att bli vittne till att så många människor dog är inget man kan släppa eller glömma.

Sara Hedrenius har gått i traumaterapi och lärt sig strategier för att hantera minnena, och de plågar henne inte på samma sätt längre. Hon var 20 år vid förlisningen och hade inte tänkt så mycket på döden innan.
– Olyckan tvingade mig att inse hur skört livet är, att allt kan förändras fort. Samtidigt gjorde min egen nära-döden-upplevelse att jag blev mindre främmande inför själva döden. Min egen upplevelse säger mig att det nog är skonsamt på slutet oavsett hur jobbigt det kan vara innan. Svårast blir det för dem som är kvar.

Att överleva Estoniakatastrofen ledde fram till hennes yrkesval. Hon läste in en kandidatexamen i psykologi och har vidareutbildat sig i psykotraumatologi. Sedan drygt 20 år arbetar hon för svenska Röda Korset med krisstöd och beredskapsfrågor.
Hon var på plats både efter tsunamikatastrofen i Asien 2004 och på Utöya efter terrormassakern 2011, och har i sitt arbete träffat många som förlorat sina närstående i kriser och katastrofer.
– De har lärt mig att döden inte helt är slutet på en relation, en älskad person finns kvar på olika sätt genom hela livet i minnen eller att människor använder sig av det de känner till, ”pappa hade önskat xx” eller ”nu hade hon varit stolt”. Men också att det är viktigt med krishantering och att som anhörig få svar på vad som hände den sista tiden. Om det är möjligt är det för många viktigt att få hem kroppen.
Detta är särskilt starkt för föräldrar som förlorat sina barn, är hennes erfarenhet.
– När svar uteblir eller bemötandet blir fel kan det hindra återhämtning och sörjande.
Elin Engström

Sara Hedrenius
Ålder: 49 år
Bor: Utanför Kungsbacka
Familj: Maken Johan och de två vuxna barnen Alice och Edvin
Gör: Sakkunnig hos Röda Korset i krisstöd och beredskapsfrågor.
Aktuell: Med boken … det ser illa ut”. Estoniakatastrofen 28 september 1994 (Andreasson förlag). Det är i år 30 år sedan Estonia förliste.