En sommar fylld med gråtande män…

Egentligen började hela historien långt innan den här sommaren. Vår gode vän, som vi kallar Dr. Müller, var på bio med sin förtjusande hustru. De såg filmen ”A star is born”. När huvudpersoner sjöng låten ”Shallow” började Dr. Müller gråta hejdlöst. Hans fru tittade undrande på honom och han viskade snyftande: – Detta är så fantastiskt, hon kommer att få sitt totala genombrott med den här filmen.

Min väninna Cecil förklarade lugnt att det var Lady Gaga som sjöng. Det hade Dr. Müller missat… Självklart har denna underbara historia förgyllt många middagar i goda vänners lag. Men åter till de gråtande männen i sommar. Som av en händelse var det just Dr. Müller och Cecil, som vi gick och såg filmen ”Top Gun” med i början av sommaren. Vi hade inte lyckats få fyra platser bredvid varandra, så Cecil och jag satt tillsammans en rad nedanför våra män.

Halvvägs in i filmen hör vi våldsamma snyftningar från raden ovanför och vänder oss om. Där sitter båda våra darlings och gråter högljutt. Cecil och jag bara tittar på varandra och skakar på huvudet. Det var uppenbarligen något i filmen som vi hade missat. När filmen var slut gick det knappt att tala med pojkarna, som vara djupt tagna av denna actionfilm.

Några veckor senare var det dags för den nya Downtown Abbey-filmen. Vår tekniske butler och hans härliga sambo följde med. Sambon är helt uppskruvad kring Downtown Abbey och har självklart också sett hela serien (förmodligen flera gånger). Vid något tillfälle fick hon faktiskt Downtown Abbey-vinglas i julklapp, minns jag.

Hur som helst. När ljuset tänds i salongen, vem ser vi sittandes med rödgråtna ögon och en ihopskrynklad pappersservett, om inte vår Tekniske Butler…? Jag har känt honom i många år och kan ärligt säga att jag aldrig någonsin tidigare har sett honom gråta. Här någonstans tänker man väl ändå att det får vara slut med dessa biogråtande män, men icke.

Några dagar senare träffade jag en manlig kompis och vi började prata om filmer. Jag kunde självklart inte låta bli att berätta om våra spännande bioupplevelser under sommaren och han utbrast: – Herregud, nu kommer jag att tänka på när jag och min sambo var på bio och såg filmen ”Livet efter dig” (den bygger på boken med samma titel, skriven av Jojo Moyes och har ett fruktansvärt tragiskt slut).

Min kompis sa: – Jag var helt oförberedd på detta och bröt ihop fullkomligt. Men grejen är att alltid när jag gråter så hulkar jag och det kunde jag ju inte göra fullt ut i biosalongen så jag försökte hålla igen så gott det gick. Konsekvensen blev att när filmen var slut och vi var ute på gatan igen, så var jag tvungen att snabbt hitta en lämplig husvägg. Jag lutade mig mot den och skrek rakt in i väggen.

Jag tittade förundrat på honom och insåg att jag denna sommar har fått en ny och djupare insikt i männens känsloliv. Mitt nästa steg är att rekommendera Daniel på världens coolaste biograf, Roxy i Kristianstad, att börja tillhandahålla Kleenex-servetter. Då hade säkert fler män vågat släppa loss sina känslor och det måste ju vara en bra sak, eller hur?

Åsa Scharin