O fosterland, du stränga mor,
som fordrar allt av dina barn,
som förr i nöd du på oss tror,
på ofärdstidens barn.
I kärlek fordrar du igen
det blod som du oss alla gav.
Det är vårt lands, vår moders, än
och heligt hennes krav.
Du gav oss allt, så allting tag,
vår själ, vårt liv, vår tro,
och bygg därav till framtids dag
vår andes segerbro.
Du finns ej själv, blott livet finns hos dig
Du finns ej själv, blott livet finns hos dig,
är på ett kort besök, en gäst för stunden,
som i ditt väsen uppenbarar sig
– och bryter upp igen, ej vid dig bunden.
Du träder ut i hög och solig dag,
ditt hjärta jublar – är ej detta jag!
Men livet rört vid dig, det strök din panna.
Ej mer. – Det går förbi. Det kan ej stanna.
Ja, det du djupast i ditt hjärta känt,
som skänkt dig glädje, som med kval dig bränt,
det är ej ditt – snart sprides det för vinden.
Ditt leende, din gråt är stoft som kinden.
Blott detta liv, som flyktigt hejdar sig,
som på en rastlös färd är gäst hos dig,
förvandlande ditt stoft till lust och smärta,
ett stycke kött till ängslat mänskohjärta!
Pär Lagerkvist