Hembygd, som öppnar din välkända famn
med sommarens blom i ditt sköte.
hälsat, välsignat vare ditt namn,
de ljusa nejdernas möte.
Rymden är stilla och svalorna fly
över ditt midsommarrike.
Ömt vid din panna dröjer en sky,
som om ej funnes din like.
Kärleksfullt, rört, med den älskandes blick
ser vi på ängar och hagar.
Fattiga land, som vår ande fick
i drömmande barndomsdagar.
Backarnas enar och hagarnas björk
sänkte sin bild i vårt öga,
borta på åsen stod tallen mörk,
tyst emot rymden den höga.
Enslig var bygden och stugan låg,
men vårt var folket därinne.
Gamlingen ut genom rutan såg.
Nu är han frid och minne.
Här steg din släkt över tröskeln ut
var morgon till arbetsdagen.
Bibeln togs fram efter mödans slut,
evangeliums budskap och lagen.
Vintrarnas frost och sommarens sol
garvade anletsdragen.
Kvällarna doftade nattviol
när klövervallen låg slagen.
Smultronmarkernas blåklocksstånd
böjdes i sommarnatten.
Hemmets himmel, osägligt blond,
låg över ljusa vatten.
Blåa klocka med jordisk frid,
ring över barndomslandet.
Dig vill jag gärna somna vid,
drömmande än om landet.
Pär Lagerkvist