I 25 år har Begravningsbranschens Etiska råd gett just råd och riktning i viktiga och svåra frågeställningar. Ständig sekreterare under alla 25 åren har varit begravningsentreprenören Bengt Gustavsson. Han har svårt att tänka sig ett mer meningsfullt förtroendeuppdrag.

Vad är sig likt och vad har förändrats under den här tiden?

– Rådet har sedan starten sammanträtt en dag per år. Inkomna frågor tillkännages i god tid innan möte, och processas noga innan den slutliga formuleringen i protokollet slås fast. Det har aldrig varit någon brist på aktuella ämnen, frågorna kommer ofta direkt från verkligheten. Man söker stöd och vägledning, kanske har man tankar som leder åt ett visst håll, då kan man få stöd för dem eller inte. En hel del frågor väcks också av SBF:s förbundsdirektör och av övriga ledamöter.

Över tid kan man se att vissa frågeställningar återkommit. Exempelvis frågor runt begravningar av husdjur och begravningsbilar. I slutet på 1990-talet satte man en ära i att bara åka med en avliden i bilen i taget. Idag är det inte så vettigt att åka tio mil med en kista när hela samhället sätter en ära i att vara rädd om miljön. När världen förändras, då är det som var god etik för 25 år sedan inte alla gånger god etik idag.

Rådets funktion då – och nu?

– I början av 1990-talat förde vi samtal om hur SBF som branschorganisation skulle kunna ta ansvar för de etiska frågorna ett steg längre. Det började dyka upp nya aktörer i branschen, vilka saknade förankring i både kunskap och tradition, och vi önskade hitta en väg där vi kunde ta ansvar tillsammans med andra professionella yrkesgrupper.

När vi bildade Etiska rådet försökte vi identifiera de områden där kompetens fanns som vi behövde. Det blev en biskop då, idag har vi Jan-Olof Aggedal, kontraktsprost och docent i praktisk teologi med stor kännedom om den kyrkliga sfären. Så ville vi ha en etiker, en koppling till sjukvården, idag är det Gunilla Silfverberg, professor i vårdetik vid Ersta Sköndal högskola. Från början hade vi ingen representant från kyrkogårdssidan, idag är Ronny Holm medlem av rådet. Han är organisationschef på SKKF, Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund och det har vi stor nytta av. Om vi ska utvecklas för att möta samtiden kan vi fundera över om vi skulle ha med till exempel ett begravningsombud, som kan spegla frågorna från ytterligare en horisont, den icke-konfessionella.

Rådets uppgift blev att, i alla sammanhang där etiken kring omhändertagandet av den döde och relationen till de sörjande hade en roll, göra vårt uppdrag känt och uppmuntra till att problematisera kring branschetiska frågeställningar.

Redan vid första mötet fanns en rad anmälda frågor, det fanns ett uppdämt behov av ett forum för etiska dilemman. Rådets uppgift har sedan starten varit att till branschens aktörer, med en samlad erfarenhet, ge vindriktning och råd utifrån olika aspekter.

Varför är det roligt att vara med?

– Jag har varit med från idé-stadiet till genomförandet. Under 25 års tid. Arbetet i Rådet är nog ett av de uppdrag jag värdesatt högst under min yrkesverksamma tid. Det är otroligt stimulerande att tillsammans med den här expertgruppen få brottas med frågor som inte alltid är enkla, men så oerhört viktiga att ta på allvar, då de påverkar yrkesmän och kvinnor i deras vardag där de ska göra skillnad för människor i sorg.

Är ni alltid överens?

– Rådet blir alltid överens i sina beslut, men vägen dit kantas av olika infallsvinklar. Vi har haft diskussioner där jag själv har haft en annan åsikt än vad rådet har landat i, jag har ju begravningsentreprenörens perspektiv. Jag och förbundsdirektören har ingen röst. Ibland kan rådet ge uttryck för sådant som begravningsentreprenörerna inte vill höra, det är det som ger oss legitimitet. SBF:s etiska råd ska kunna säga sådant som entreprenörerna inte vill höra.

Anna Fredriksson