Första världskriget var på väg att ta slut. Det fanns ett gryende hopp om ett annat liv; det fanns tillförsikt. Så kom spanska sjukan, ett virus som färdades från skyttegravarna och hem till varje liten ort på jorden dit unga män återvände. Ett virus som främst drabbade de unga och starka, för de äldre hade redan en viss immunitet från ryska snuvan som kommit några tiotal år tidigare.

De unga och friska hostade och dog. Ibland tog det bara ett dygn. Kistorna var många och hela byar drabbades av sorg.

Piteå-Tidningen skrev den 19 februari 1920:
”I Arjeplog härjar epidemin.I denna avlägsna bygd finnes för närvarande ingen läkare och icke heller någon medicin.”

Närmaste apotek låg i Arvidsjaur, nio mil bort. Att få tag på magnecyl tog minst fem dagar.

De första begravningsbyråerna utvecklas från små snickerier som specialiserat sig på att göra enkla kistor.

Samtidigt hade många flyttat bort från landsbygden, in till staden där arbetstillfällen och stora drömmar fanns, men vem skulle sköta alla begravningar här, i staden? Anhöriga var långt borta eller ofta själva sjuka. Det var främst i de större städerna som begravningsbyråns tjänster efterfrågades.

Så grodde ett frö till en organisation, ett förbund som 2022 fyller 100 år. Det handlar och handlade aldrig om en enda sak. Sådant som fanns med var urbanisering, kistfabrikanter, krig, pandemi och nya avstånd mellan människor. Visst påverkade också nya vanor, men traditioner förändras ofta långsamt, särskilt runt grundläggande värden. Väldigt mycket byggde på enskilda småföretagares slit och förmåga att bygga varaktiga relationer till människor. Begravningsbranschens grund stavas förtroende.

Text: Maria Korpskog
Bild: T. H. Sandberg, Silvermuseets fotoarkiv