En människas död kan ge flera andra ett fortsatt liv. Så krasst kan man sammanfatta vad organdonationer handlar om. Sverige hör till de mest donationspositiva länderna i världen. Ändå är frågan inte okomplicerad.

Varje år avlider cirka 90 000 personer i Sverige. Av dessa blir knappt 200 organdonatorer. För det är mycket som ska stämma för att en person som konstaterats hjärndöd ska få donera sina organ. En förutsättning är att personen fått respiratorvård på intensivvårdsavdelning/ IVA. Därefter måste han eller hon vara lämplig som donator. 
Sedan kommer de etiska frågorna. För även om en person vid något tillfälle sagt ja till donation är det inte så enkelt för anhöriga, som ofta befinner sig i chock, att acceptera. Än svårare är det om personen aldrig uttryckt någon åsikt eller registrerat ett nej i donationsregistret. Då är det upp till läkaren att varsamt ta upp frågan med anhöriga, som ställs inför en uppgift som för många kan kännas svår - att  hjälpa till att tolka den avlidnes inställning till organdonation.

Daniel Brattgård är senior sjukhuspräst och har lång erfarenhet av medicinsk etik. Han har bland annat suttit med i statens medicinsk-etiska råd och har sedan 1980-talet varit knuten till transplantationsfrågor. Han har genom åren mött chockade anhöriga som fått frågan om de kan tänka sig att tolka den avlidnes inställning till organdonation och han har tränat sjukvårdspersonal i att hålla donationssamtalet. 
Trots att åtta av tio svenskar är positiva till organdonationer är regelverket fortfarande ganska föråldrat och öppenheten kring frågan inte så stor, säger Brattgård.  Det händer att information om organdonation göms undan på IVA, som att det är lite skamligt. 
– Det är ofta eldsjälar inom vården som vågar uppmärksamma att en person som kommit in på IVA potentiellt kan bli en donator, säger Daniel Brattgård. 
– Om en 14-åring hamnar på IVA och hoppet om att rädda barnets liv är ute, kan det vara jättekänsligt att prata med familjen om organdonation. Då kanske man hellre väljer att avstå.
Om man inte vet säkert vad den döende vill får man tillsammans med närstående försöka prata sig fram till ett svar.
– Vår erfarenhet är att anhöriga som säger nej i det läget alltid ångrar sig. Det de egentligen ville säga nej till var döden. Därför är donationssamtalen viktiga. Men svåra. Man möter en familj i kris. Men efter ett bra samtal där läkaren förklarar och ger information och fakta kan familjen förhoppningsvis tänka att ”pappa hade nog velat ge sina organ till någon som behöver dem”, säger Daniel Brattgård.

Men om de anhöriga har olika viljor och uppfattningar kring organdonation? 
– Då låter man bli, säger Daniel Brattgård. 
Ibland kan lite väntetid göra skillnad. Han berättar om en pappa som först sa nej, men som efter viss betänketid ändrade sig. Ett annat fall handlade om en ung man som i donationsregistret sagt ja, men vars mamma sa nej av religiösa skäl.
– Läkaren som tog det samtalet förklarade lugnt att alla stora religioner är positiva, att organdonation är en etablerad verksamhet och att sonen var positivt inställd. När hon ställdes inför frågan om hon kunde leva vidare medveten om att hon gått emot sin sons yttersta vilja tänkte hon om. Men det hade varit svårt för läkaren att gå emot henne trots att sonen själv sagt ja.

Daniel Brattgård menar att det viktigaste är att man talat om sin inställning till organdonation för sin familj. Det är viktigare än att bära ett donationskort eller att registrera sig i donationsregistret.
– Nu är det en lagändring på gång som skulle innebära ett tydligare regelverk för organbevarande behandling. Men enligt förslaget får man inte intubera, alltså säkra fria luftvägar annat än för patientens egen överlevnad. Inte för att möjliggöra eventuell organdonation, vilket är problematiskt, säger Daniel Brattgård. 
I Spanien, det land i Europa där flest organ doneras, är det rutin att alla patienter som kommer in till sjukhus med svåra hjärnskador intuberas. I första hand för patientens egen överlevnads skull, i andra hand för att, när patientens överlevnad är utesluten, ge förutsättningar för organdonation om det ligger i linje med patientens vilja.
– Tre verb är grundläggande för etiken när det gäller organdonation – att ta, att ge och att ta emot. Att ta något utan att fråga är stöld. Vi ska inte stjäla varandras ägodelar och inte heller andras kroppsdelar. Men om en människa vill ge mig något kan jag ta emot det. Det gäller gåvor i allmänhet och organdonation i synnerhet.  För den som tar emot ett organ är det viktigt att kunna känna att man lever vidare tack vare en annan människas generositet och inte på en annan människas bekostnad. Jag brukar säga till dem som transplanteras att det bästa sättet att hedra sin donator är att ta vara på livet, säger Daniel Brattgård. 

Text: Maria Zaitzewsky Rundgren

Bild: "Heart in hand" by Marc Falardeau is licensed under CC BY 2.0

85 % av svenskarna positiva 

• Sverige har cirka 17 donatorer per miljon invånare. Spanien 46 , Danmark 20,  Finland 22,  Norge 19.
• En donator kan rädda 8 liv.
• I Sverige transplanteras drygt 800 organ och 1 300 vävnader per år.
• Behovet av organ och vävnader är större än tillgången. Varje år dör 30–50 personer i väntan på organtransplantation.
• 50 % av landets intensivvårdsavdelningar har de förutsättningar som krävs för en optimal donationsverksamhet.
• Under 2020 minskade donationer från levande donatorer med 20 %. Även vanliga donationer har till viss del fått stå tillbaka.

Källa : Rapport Organdonation från MOD – mer ­organdonation och Socialstyrelsen