Det blev en mycket längre söndagspromenad än väntat för Åsa Scharin, närmare bestämt sjuttiofem år längre. Efter efterforskningar fann hon tre fruktansvärda livsöden. Tre enkla träkors visar att vi aldrig får glömma Europas historia.

Under de sista skälvande dagarna kom räddningen. Knappt två veckor innan Tysklands kapitulation lämnade den sista svenska transporten koncentrationslägret i Ravensbrück, nio mil norr om Berlin. Det var den 25:e april år 1945 och Folke Bernadottes vita bussar räddade, denna avslutande gång, livet på sjutusen kvinnor, de flesta polska.

Via Lübeck och Danmark anlände dessa fullständigt utmärglade kvinnor, som under kriget hade förlorat precis allt, till Sverige. Ett hopp som tändes. Kanske fanns det trots allt ett liv bortom de fruktansvärda upplevelser och umbäranden de alla varit utsatta för.

Maria Bartosinska, Anna Herc och Maria Musialowicz. Tre kvinnor som fick en ny chans i livet.

De kom till Skåne och Kristianstad och blev inkvarterade en bit utanför staden, i Yngsjö. År 1945 var det ett semesterhem, idag Kastanjelunds Wärdshus.

Om dessa kvinnor vet vi inte mycket mer än att de ligger begravda på Östra begravningsplatsen – en mycket vacker plats i centrala Kristianstad. Under en stilla promenad bland alla gravar en sen hösteftermiddag befann vi oss plötsligt framför tre oansenliga träkors.

Bland för övrigt ganska pompösa gravstenar omväxlande med flotta familjegravar stod dessa träkors ut i all sin enkelhet – vi blev nyfikna och gick närmare. Namnen, kunde de vara polska? De var alla kvinnor, men ingen hade samma efternamn. Dessutom hade de avlidit vid olika datum, men alla tre under år 1945.

Fantasin satte igång. Vad hade hänt dessa kvinnor? Två duktiga historiker gav nycklarna. Jag fick reda på att det hade kommit en transport med polska, judiska kvinnor till Kristianstad. Att de inkvarterades i Yngsjö och att många av dem var så svaga och utsvultna att de helt enkelt inte hade en chans att överleva.

En av dem, Anna Herc, blev bara 18 år gammal och dog i december samma år. Maria Musialorvia dog redan den 2:a juni och överlevde alltså bara en och en halv månad i Sverige. På hennes kors finns inget födelsedatum. Var hon så svag att hon inte ens hade kunnat berätta när hon var född?

Den tredje kvinnan, Maria Bartosinska, blev 48 år gammal. Hon gick bort mitt under den svenska högsommaren, när det är som allra vackrast i Sverige.

Jag vet var Kastanjelunds Wärdshus ligger och jag har varit där och ätit fantastiska luncher. Dessa kvinnor kom till ett land som i det stora hela förskonats från andra världskriget. Mitt hopp är att de kunde njuta av friheten och de underbara omgivningarna under sin korta tid i Yngsjö.

Text och bild: Åsa Scharin

Ett stort tack till Kenth Olson och Jan Samuelsson för hjälp med historiska fakta.