För drygt tre år sedan förlorade Claes Elfsberg sin 30-åriga dotter Hanna i cancer. I sorgen sökte han samtalsstöd – och ur dessa möten växte idén till programserien Sorgen och jag fram.

Varje gång Claes Elfsberg får en förnimmelse eller hör en viss melodi som påminner om dottern Hanna, som var musiker, slår sorgen till med full styrka.

– Och varje gång tänker jag att hon är död. Det går inte att värja sig mot smärtan. Även om den med tiden har blivit något mer hanterbar, säger Claes.

Hanna fick veta att livmoderhalscancern spritt sig till hjärnan. Hon var döende, inget mer fanns att göra. Förtvivlan var obeskrivlig och familjen slöt upp vid hennes sida. En vecka senare avled hon med sin hand i pappas hand.

– Jag tänker på henne varje dag. Jag tror inte på ett liv efter detta eller att vi en dag kommer att ses igen. Men Hanna finns med mig här och nu och i allt jag gör, säger Claes Elfsberg, som idag, efter dryga tre år, klarar att tala om dottern utan att bryta ihop.

Han konstaterar att sorgen är randig. Den kommer och går i vågor.

– Sorg är i sig inte synonymt med depression, men sörjande har nära till alla känslor. Vissa dagar känns det lättare och jag kan skratta och känna glädje. Men så påminns jag om Hanna och sorgen kommer upp till ytan. Förlusten har förändrat mitt liv i grunden, lika mycket som när Hanna kom till världen. Jag har idag ett stråk av vemod jag inte hade innan, säger han och berättar hur Hannas hastiga bortgång kastade ut honom som i ett främmande landskap, där han utan kompass var tvungen att försöka navigera.

Claes Elfsberg beskriver den sista tiden i dotterns liv som mardrömslik. Han greppade efter halmstrån och sökte febrilt efter någon alternativ behandling som skulle kunna hjälpa. Men allt var förgäves.

– Hannas cancerutveckling var gräslig och på Radiumhemmet fick jag frågan om jag behövde samtalsstöd. Efter att ha träffat psykologen Göran Gyllenswärd några gånger insåg jag att mina känslor och reaktioner var helt normala efter en så svår förlust, och att min sorg på något sätt var allmängiltig. Vi är många drabbade och många känner sig väldigt ensamma i sin sorg eftersom man inte får prata om den.

Under samtalens gång vaknade journalisten i honom. Böcker om sorg fanns det många av. Men inga tv-program. Kanske fanns det ett behov?

– SvT nappade direkt. Jag ville inte att Sorgen och jag bara skulle handla om min personliga förlust, utan också ta upp allmängiltiga frågor kring sorg i vårt samhälle. Programmet blev som jag ville och jag har fått otroligt många fina reaktioner, fler än under hela min 50-åriga tv-karriär!

När en åldrande förälder dör påverkar det inte ditt liv på samma sätt, menar han, även om saknaden finns där. Det är livets gång. Men det gäller inte för den som förlorat ett barn eller en partner. Den sorgen är på en livsomvälvande nivå. Trots det finns det en outtalad förväntan om att gå vidare med sitt liv.

– I början försöker omgivningen stötta och hjälpa. Men efter en tid blir folk illa till mods om man fortsätter att vara nedbruten och tala om den döda. För oss i familjen är det självklart att prata om Hanna på ett vardagligt sätt, ”det här skulle Hanna ha gillat.” Vi skålar för henne på hennes födelsedag i hennes favoritchampagne… men det är som att vi generellt har svårt att möta sorg i samhället. I vår tid får den oförberedda döden inte plats, menar Claes Elfsberg.

Familjen har varit räddningen. Han är gift, har två vuxna söner, en bonusson samt sju barnbarn mellan ett och sexton år som skänker honom glädje och tröst.

– Att vara ensam i sin sorg måste vara fruktansvärt. Men tillsammans med andra kan vi klara av det. Jag tycker att man som utomstående ska sträcka ut en hand till den sörjande. Våga fråga, våga störa, våga finnas där. Säg inte till den sörjande att höra av sig själv, för det kanske personen inte orkar. Gör hembesök, laga mat, ordna med det praktiska. Den som sörjer behöver resolut hjälp och behöver få prata om sin sorg. Om och om igen. n

Text: Maria Zaitzewsky Rundgren
Foto: Klara Furegård/Faktabruket