I förra numret av Memento lyfte vi det allt närmare förhållandet mellan människor och våra sällskapsdjur. Thanatologen* Philip de Croy doktorerar vid Åbo Akademi. Ämnet är dödsstudier och religion och projektet heter just ”Djurkyrkogården”.

Vad betyder det, vad är det du forskar på?

– Jag fördjupar mig kring livsåskådning och religion i allmänhet och döden med dess historia, riter, ritualer och symboler i synnerhet. Med projektet ”Djurkyrkogården” går jag på spaning mellan teologisk tradition och levd situation. Även om kyrkorna idag inte arrangerar några ritualer för avlidna husdjur gör människor det och det är inte så konstigt. För under lång tid har djuren bytt skepnad. Från natur till kultur och från objekt till subjekt. För många har husdjuren blivit mer av familjemedlemmar och för somliga är hunden eller katten den närmaste vännen i vardagen.

Tror du att vi är redo för att införa ritualer för husdjur?

– Ja, riter följer oss genom livet och markerar händelser och skiften. Kanske utvecklar vi husdjurbegravningar eller en tacksägelseakt över det som varit och det som djuret betytt. Sådana riter görs redan idag. Jag ska undersöka om det finns intresse och teologiska förutsättningar för något liknande i kyrkan. Och helt omöjligt är det inte om man ser till såväl historia som nutid.

Hur ser kyrkans relation till husdjuren ut?

– Ganska begränsad, men det finns exempel på hur relationen människor och djur lyfts. Den romersk-katolska kyrkan firar St Franciskusdagen till minne av djurens och ekologins skyddshelgon. Kardinal Anders Arborelius har då välsignat husdjur i Kungsträdgården i Stockholm. Kan man välsigna husdjur medan de lever kanske man kan välsigna det liv som varit och allt som husdjuret betytt för någon när det har dött?

Inom den breda kristenheten finns dessutom, precis som i övriga samhället, ett levande samtal kring djur, miljö och etik. Den kristna föreningen Vildåsnan argumenterar för vegetarianism. Man tycker att det bättre återspeglar Guds kärlek till alla skapelsens varelser. Så som det sägs ha varit i skapelseberättelserna där djur och människor levde i harmoni med varandra.

Kan husdjursbegravningar minska distansen till döden?

– Absolut. I vår del av världen har vi genom tillgänglig sjukvård, avancerad forskning, mat för dagen och goda vanor kunnat flytta fram döden men inte avskaffat den. Det har gjort att vi fått en distans till döden, vi ser den mest i böcker och tv-serier. Kanske kan husdjursbegravningar vara en meningsskapande handling, ett sätt för oss att närma oss vår egen dödlighet, genom riter för ett marsvin, en hund eller nymfparakit?

Hur ska du gå tillväga?

– Jag ska samtala med människor som begravt sina husdjur. Det kan ha varit på planlagda djurkyrkogårdar, i trädgården eller i skogen men det viktiga är att det varit någon form av begravning eller rit. Jag är nyfiken på hur och varför man gjort det, om man lånat några symboler från religion eller kyrka som pinnkors eller sånger. Jag vill veta om man tror på något liv efter detta för husdjuren och om man besöker graven/platsen senare. Sedan kommer jag att göra en text-och litteraturstudie av teologiskt källmaterial och säkert prata med kyrkoföreträdare.

Text: Anna Fredriksson
Foto: Mikael M Johansson

* thanatologi är läran om döden