När marsvinet herr Muffin blir gammal och sjuk tänker han tillbaka på sitt liv innan han dör. Författaren Ulf Nilsson vill befria barn från det som skrämmer genom att vara väldigt konkret.

–Jag hade alltid gått och varit rädd för döden. Sedan ringde Sveriges Begravningsbyråers Förbund och bad mig skriva en bok, det är sådant man tror är ett skämt.

Boken som Ulf Nilsson skrev blev Min farfar och lammen om Harald och hans farfar som dör oväntat i hjärtinfarkt. Harald är väldigt ledsen för att han aldrig hann berätta för farfar om de nyfödda lammen. Läsaren får följa honom i sorgen och vara med om begravning och gravsättning. Ofta är det lillasyster Ida som säger det där dråpliga och kloka som förlöser en tung stämning.

– Alla har nytta av att vi pratar om döden med barn. Som vuxen får man mycket nya tankar som befriar då.

Ulf Nilsson minns att han tänkte mycket på döden som 9-10-åring. Det enda han kommer på nu som kan ha satt igång funderingarna var en katt som dog.

– Och så trampade jag av misstag ihjäl en liten skruttig gråsparv som vi hade bestämt oss för att rädda. Det var en hemsk upplevelse.

Efter att ha skrivit boken om Harald och hans farfar var Ulf Nilssons egen oro för döden borta.

– Den där förändringen från rädsla till balanserad inställning tänker jag att också barn ska kunna få känna. Jag fick en spark i baken av SBF, men det är möjligt att jag hittat dit ändå eftersom jag velat undersöka alla rädslor.

Hur tänker du när du skriver för barn?

– Jag överdriver situationen, drar ut på det. Som det här att herr Muffins begravning blir en stor nyhet i tidningen och på teve. Jag blandar humor och allvar. Och tror att alla förstår. Sedan uttrycker jag mig väldigt konkret i mina böcker.

Min farfar och lammen har sålts i 190 000 exemplar. Att vända sig till barn i sorg är egentligen otacksamt för en författare, eftersom ramarna är låsta, tycker Ulf Nilsson. Det går att vara friare när man kan skriva i mer allmänna termer som han gjorde i Adjö herr Muffin. Hans dotter hade ett gammalt marsvin som var hemskt sjukt och som dog. Först skrev han berättelsen bara till henne. Men han fick många frågor om döden under sina skolbesök. Då skrev han nya stycken för att läsa upp för skolbarnen. Men det var inte tänkt att publiceras.

Marsvinet hette egentligen Nasse.

– Men jag bad några barn hitta på ett bättre namn. Boken växte fram som ett mönsterarbete. Det tog ett år. Jag måste ha marsvinspsalmer och annat.

Berättelsen som inte var tänkt att bli en bok fick Augustpriset. Sedan har det blivit en bok till på temat: Alla döda små djur. Tre kompisar startar en begravningsbyrå för djur, ordnar kistor, gravstenar och håller ceremonier så det står härliga till.

– Men förlaget ville inte att ordet begravning skulle finnas med i titeln.

Också i en av hans böcker om Lilla syster kanin finns en väldigt sorglig musbegravning med.

Musbegravning ja. En sådan har hållits i Gustav Vasa kyrka i Stockholm. Med klockringning och allt. Ulf Nilssons barnbarn gick i kyrkans förskola där och fröken frågade om han ville komma och prata om döden.

– Men då föreslog jag att vi skulle ta en mus och begrava den istället. Vi fick ja från prästen direkt. En död mus som en katt fångat var inte svårt att få tag på. Musen fick namnet Mandelblom och barnen bestämde att den var 120 år gammal. Barnen, som var mellan tre och sex år, gjorde en likkista och vi skrev en kort psalm tillsammans. Prästen höll griftetal. Det blev så oerhört fint. Till och med kyrkklockorna fick ringa. Jag undrade om inte någon skulle misstycka, men prästen sa att det var självklart för barnens skull. De blev väldigt sorgsna under ceremonin. Efteråt gick vi ut i procession.

Kyrkogårdsvaktmästaren hade grävt en lagom stor grav.

– Här fanns det ett juridiskt problem eftersom man inte får begrava djur på kyrkogårdar, men han hade hittat en plats på kyrkoplan. Vi la en målad sten på graven och jag vet att den fanns kvar i alla fall ett år. Sedan hade vi begravningskaffe med rostade solrosfrön och ost. Då var det glädje.

Ulf Nilsson tycker att sådant här borde göras oftare.

Kommer du om någon vill att du ska vara begravningsofficiant på en musbegravning?

Svaret blir bara ett leende.

Text: Anna Fredriksson