Psykoterapeuten och författaren Patricia Tudor-Sandahl vill vara en förebild i att inte väja för det svåra, som sorg. Men inför att gå ensam över tröskeln och lämna det här livet känner hon en existentiell rädsla.

Hon utstrålar både lugn och energi, låter frågorna sjunka in innan hon svarar. Patricia Tudor-Sandahl är tacksam över att få tala om viktiga saker. Som att vi ska ta det inre livet på allvar. Hon känner en kraft i att vara efterfrågad och en tillit i att det hon vill säga landar hos dem som lyssnar.

– Det finns så många tillstånd, livet är inte rättvist. Man måste leva det liv man har, inte kapa av det som är svårt. Många tycker att lycka är en sorts rättighet. Men lyckan är flyktig, ta till dig den när den kommer men tro aldrig att du kan fånga den.

Det finns nästan ingenting i livet som vi har kontroll över, men vad vi gör med det som händer oss, det kan vi försöka styra, menar Patricia Tudor-Sandahl. När något är ett faktum, då är det ingen idé att säga ”tänk om det aldrig hade hänt”.

– Men det är viktigt att sörja, att vara i det som händer. Allting går över och in i någonting annat. Ingenting består, allt har sin tid. De orden har hjälpt mig.

Ett liv kan innehålla många sorger. Patricia Tudor-Sandahl rymde från sin ursprungsfamilj i England när hon var 17 år och bar med sig minnen av våld.

– Vissa sår kan aldrig helt läka, men jag hann möta min far på hans dödsbädd och känna en försoning.

Hon har också haft flera sena missfall och varit sjuk i cancer. Då var hennes yngsta dotter Rebecka nio år.

– Jag var inriktad på hur det var för henne. Hennes marsvin Nutte dog och fick ligga på lit de parade innan sin begravning. Vi sysslade med döden hela tiden i en slags överföring och bearbetning.

Då var hon rädd, rädd så hon darrade, berättar hon i en film som finns att se på 1177. Men rädslan var mycket värre när hennes äldsta dotter fick cancer, det gick också bra, nu är det tio år sedan.

– Teorin om krisfaserna stämmer inte, det har jag vetat i många år. Det kan vara bra med en mall, men det finns ingen mall. Sorgen är individuell, enda vägen ut ur sorg är genom sorg.

Lagom till Allhelgonahelgen släpptes första avsnittet i en serie på P1 där Patricia Tudor-Sandahl samtalar med sin dotter Rebecka, som är präst, om livets stora frågor. I avsnittet som handlar om döden berättar Rebecka hur hon, när hon förrättar en begravning, kan tänka att det är hennes mamma som ligger där. Hur hon är rädd att sorgen efter Patricia ska förändra henne i grunden.

– Det var så starkt, jag blev överraskad, vi hade inget manus. Precis så känner vi, att alla andra klarar sorgen, men inte jag. Då hjälper det inte att vara psykolog eller präst, det kan man glömma.

Hon vill inte själv dö pladask säger hon, vill kunna säga adjö och vill ha kunskap om hur döendet går till.

– Jag vill dö en bra död. Min egen tro, som jag ger en kristen inramning, säger att det handlar om att gå från ett tillstånd till ett annat. Men jag har en existentiell rädsla, en djup rädsla inför att gå ensam över tröskeln.

Hon och hennes man har sett ut sin begravningsplats vid Vitaby kyrka i Skåne.

– Vi pratar mycket om döden han och jag. Vi har hela tiden sagt att det inte är vår sak att bestämma hur det blir sen. Men så pratade jag med Rebecka, och hon ville veta hur jag tänker, utöver att jag älskar vitsippor. Jag har inte fyllt i Livsarkivet men jag ska. Det skulle kännas bra.

Inför frågan om hon vill kremeras eller jordbegravas blir Patricia Tudor-Sandahl tyst en lång stund. Till slut säger hon att hon inte vet.

– Det känns konstigt att kremeras men jag får skräckbilder från begravningar med jord, det väcker ångest hos mig. Det var bra att jag fick frågan. Det måste jag fundera på.

Patricia Tudor Sandahl

Ålder: 81

Bor: Stockholm och Österlen

Familj: Maken Christer, döttrarna Hedda och Rebecka, barnbarn

Yrkesliv: Författare, legitimerad psykolog, legitimerad psykoterapeut. Skrivit ett 20-tal böcker om existentiella frågor. Sommar- och vinterpratare, medverkat i Tankar för dagen i mer än 20 år.

Aktuell med: En miniserie i P1 där hon samtalar med sin dotter Rebecka, som är präst, om Livet, Kärleken och Döden.

Text: Anna Fredriksson
Foto: Krister Hansson Aftonbladet/TT