Berörande scener på film och i tv

Hur skildras begravningar på film och tv? Anders Lundquist tittar närmare på det. Till sin hjälp har han filmjournalisten Ronny Svensson.

Man skulle kunna tro att skildringar av begravningar på film och tv är anpassade enbart efter genre. Faktum är dock att det finns komedier som överraskar tittaren med att ha några av de mest berörande scenerna, kanske för att vi som tittare sänker garden på ett helt annat sätt när vi ser på en komedi, medan somliga draman rymmer absurda inslag eller repliker som kan uppfattas som oväntade eller rentav opassande.

I Colin Nutleys Änglagård 2 – Andra sommaren (1994) finns en finstämd begravningsscen som känns traditionellt svensk i dess lågmälda dysterhet och närbilder där brodern Ivar (Tord Peterson) ser sammanbiten och stoisk ut, medan Fanny (Helena Bergström) gråter öppet. Det är den godmodige Gottfrid, spelad av Ernst Günther, som gått bort efter att storögd ha fått uppleva sin drömresa till New York. Prästen erkänner att Gottfrid inte var en kyrkans man, men att hans hjärta var fyllt av kärlek:

”Gottfrid följde inte påbud och dekret. Gottfrid följde sitt hjärta. Ett hjärta som var så rent och sant och fyllt av medmänsklig kärlek. Ett hjärta som ledde honom genom glädje och sorg. Ett hjärta som står öppet för det mirakel vi kallar livet”.

Det är ingen hemlighet att engelsmannen Nutley har en fin blick för det svenska kynnet. Han lyckades bättre med Änglagård-trilogin än med den mer ooriginella tv-serien respektive långfilmen Bröllop, begravning och dop.

– Det är inte bara titeln som antyder att den sistnämnda är en karbonkopia av succén Fyra bröllop och en begravning från 1994, konstaterar en måttligt imponerad Ronny Svensson. Den har den där hysteriska mixen som är så typiskt brittisk.

Överlag menar Svensson att både svensk film och svensk musik ofta har utländska förlagor som är lätta att spåra.

– Undantag finns förstås, inte minst regissörer som Ingmar Bergman, Roy Andersson och Lasse Åberg, som aldrig gjort film som känts som svenska versioner av utländska filmer, utan har haft sina egna visioner. Åbergs filmer har varit bredare och Andersson har ägnat sig åt det man kallar ”artfilm”, men båda har fångat det svenska kynnet på ett genuint sätt.

Roy Andersson har i sina filmer, särskilt i sin hyllade ”levande-trilogi”, skildrat död och begravningsritualer genom sina karakteristiska, statiska tablåer. Sånger från andra våningen (2000) innehåller flera scener som berör döden, inklusive begravningsritualer och det absurda i döendet. I och med Anderssons typiskt långsamma tempo och få klipp blir scenerna dessutom ännu mer närgångna och nästan påträngande. I och med det moderna tempo vi har vant oss vid i dagens samhälle blir det långsamma tempot nästan plågsamt för en del biobesökare.

– Det är ingen slump att han har skrivit en bok med titeln Vår tids rädsla för allvar, menar Svensson. Det finns också en scen i Anderssons mästerverk Giliap (1975), där ett begravningssällskap – tysta män med svarta kostymer och vit skjorta som ska äta den berömda smörgåstårtan – kommer in på det lokala stadshotellet efter en begravning. Den rullstolsbundne hotellägaren har precis bett de anställda använda begagnade ljus och tända dem innan gästerna kommer, i syfte att spara de nya. Det tycker jag är en fin liten scen med välskriven dialog, även om tittarna inte har fått se själva begravningen som ägt rum innan.

I fallet Fyra bröllop och en begravning så rymmer den berömda begravningsscenen flera minnesvärda ögonblick, både i form av rörande stunder och i form av fyndiga så kallade oneliners. När den bortgångne Gareths pojkvän Matthew (John Hannah) håller tal inleder han med ett skämt: ”Gareth tyckte bättre om begravningar än om bröllop. Han sa att han hade lättare att känna entusiasm för en ceremoni som han hade större chans att bli föremål för”. Matthew reciterar också ett mäktigt, passionerat och frustrerat poem kallad Funeral Blues, skrivet av poeten WH Auden.

Ofta får tragedier en ännu större tyngd när de skildras som del av filmer som i övrigt är komiska och lättsamma. Ett exempel är amerikanska The Best Man Holiday av Malcolm D. Lee, där Lance (Morris Chestnut) gör en ytterst trovärdig tolkning av en sörjande make. Han är sammanbiten ända tills hans Mias kista har blivit nedsänkt och han står ensam kvar vid graven. Först då bryter han ihop fullständigt, full av vanmakt och en överväldigande sorg.

Det vore tjänstefel att inte nämna Six Feet Under.

– I mitt tycke kan det vara världens bästa ”dramedy”-serie. Jag har inte sett om den på senare tid, men har svårt att tänka mig att det finns något som slår den, konstaterar Svensson. För att vara gjord i USA känns den ganska europeisk eller brittisk i sitt lätt absurdistiska anslag. Ibland finns nästan en ton av ”nordic noir”.

Här skildras en familj av begravningsentreprenörer. Eftersom totalt över 63 dödsfall skildras är antalet dödsorsaker, begravningar och skildringar av sorgebearbetning många och täcker allt från det djupt seriösa till det rent ut sagt osannolika.

Succession är i sin tur en tv-serie som handlar om ett antal bortskämda miljardärsbarn som slåss om sin pappas gunst. Patriarken Logan Roy, spelad av Brian Cox, är en moraliskt tvivelaktig mediamogul.

I en tv-intervju berättade skådespelaren Kieran Culkin, som spelar ett av de bortskämda barnen, om hur begravningsscenen spelades in när pappan slutligen gått bort:

– Dels var det så hemligt att vi filmat scenen att jag inte ens kunde berätta det för min fru. Jag var tvungen att hålla tyst i ett år. Inte ens statisterna pratade bredvid mun. Dels var filmandet av begravningsscenen i sig speciell. De spelade in allt med fem gammaldags kameror med faktisk film, vilket innebar att de fick laddas om regelbundet. Hela scenen filmades i en timslång tagning, utan repetition. Ingen visste vem kamerorna skulle fokusera på eller zooma in, så alla fick bli kvar i sina rollfigurer under hela tagningen. Sedan tog vi en paus och gjorde därefter om alltihop.

Guldrushens glada dagar (originaltitel: Paint Your Wagon) gjordes 1969 och var något så ovanligt som en vilda västern-musikal. I rollerna ser vi hårdingar som Lee Marvin och Clint Eastwood. Redan i början av filmen ska en man begravas.

– De har virat in den döde och hivar ner honom med hjälp av hamparep, minns Ronny Svensson, som gick på bio och såg filmen tillsammans med sin pappa redan när den var ny. Precis när den begravde har nått botten av graven glimmar det dock till där nere. Någon utbrister att det måste vara guld. De spänner repet så liket flyger upp i en kraftfull båge, varpå letandet efter mer guld inleds. En klart komisk scen, som passar filmens ton.

Ett desto mer seriöst stycke filmkonst är Still Life (2013), ett finstämt brittiskt drama av Uberto Pasolini. Filmen handlar om en godhjärtad brittisk socialarbetare, spelad av Eddie Marsan, som försöker leta upp anhöriga till och ordna begravningar för människor som dött ensamma och till synes utan närstående.

– Jag är väldigt svag för denna genre, brittisk diskbänksrealism i samma anda som filmer av regissörerna Mike Leigh och Ken Loach med flera. Huvudrollsinnehavaren Eddie Marsan gör en enormt fin rolltolkning som den lågmälde och till synes obetydlige socialarbetaren John May, konstaterar Svensson. Det är en så kallad one-hander, för Marsan bär verkligen filmen på sina axlar från början till slut. Redan i filmens inledningsscen ser vi en begravning där May är den ende närvarande. Det är en ödslig känsla och tittaren inser direkt hur May känner ett behov av att finna anhöriga för att hedra de bortgångna. Det visar sig, inte oväntat, också att May själv saknar familj. Filmen slutar med en mycket speciell och rejält hjärtevärmande begravning, med oväntade besökare. Mer ska kanske inte avslöjas, eftersom det skulle förstöra en film som är väl värd att se.

Även relationer som präglats av friktion och meningsskiljaktigheter kan leda till sorg och saknad när någon går bort. Det kan liknas vid att förlora en sparringpartner, någon som man kanske inte alltid håller med, men likafullt håller av. Det amerikanska dramat Beaches (1988), i regi av Garry Marshall, har en berörande begravningsscen, som markerar slutet på den stormiga, men i grunden kärleksfulla, vänskapen mellan CC Bloom (Bette Midler) och Hillary Whitney (Barbara Hershey).

Lawrence Kasdans The Big Chill (svensk titel: Människor emellan) från 1983 var en av sin tids mest berörande amerikanska draman och symboliserar den generation som blev vuxen i slutet av 1960-talet. Filmens själva inledningsscen skildrar en begravning. I samband med den samlas sju gamla collegevänner som inte sett varandra på många år, men som är på plats i South Carolina i den amerikanska södern för att ta farväl av sin gemensamma vän, Alex, som har begått självmord.

– Detta är amerikansk film när den är som bäst, menar Ronny Svensson. En film om att samlas i sorgen. Hur vännernas bakgrund och relation till sin bortgångne vän successivt kommer upp till ytan och de försöker skuldbelägga varandra. Filmen har ett otroligt välskrivet manus av Kasdan själv och Barbara Benedek. Det finns en känsla av kammarspel utan att det slår över och blir teatralt.

Filmen börjar med en ordlös sekvens där en kropp förbereds för begravningen. En ung och än så länge oetablerad Kevin Costner spelade den bortgångne Alex. Hans ansikte klipptes dock bort under redigeringen, vilket innebär att hans debut på den stora duken blev något av ett antiklimax för honom själv.

Varvat med begravningsförberedelserna får vi följa de sju huvudpersonerna när de får dödsbudet eller gör sig i ordning för att resa. Under begravningsprocessionen spelas Rolling Stones låt You Can’t Always Get What You Want på kyrkorgel, för att sedan nästan omärkligt övergå i originalversionen. Alex död tvingar vännerna att se på vilka kompromisser de själva gjort i sina privatliv och karriärer och vad som hänt med de idealistiska drömmar de en gång hade. Någon är cynisk, någon försöker upprätthålla sina ideal, någon är framgångsrik men desillusionerad och någon bedövar sig med droger.

Den tysta flickan, som bygger på en roman av Claire Keegan, är en mycket finstämd film.

– En av de vackraste filmer jag har sett, säger Svensson. Det är också den första kommersiella långfilm där de huvudsakligen talar iriska. Flickan skickas till mammans kusin för att mamman ska få ytterligare ett barn. Vissa skulle nog tycka att filmen är deppig, men vi får också uppleva den kraft och livsglädje flickan får känna i sin nya familj där hon får hjälpa till på gården. Utan att avslöja för mycket kommer det så småningom också fram varför Cáits fosterföräldrar är så kärleksfulla.

– Mamman är mer uppenbart kärleksfull, medan den mer tillknäppte mannen visar det med små gester, som att tyst smyga till flickan ett kex när hon sitter och skalar potatis, noterar Svensson.

Begravningsscenen är inte en central händelse i handlingen, utan snarare en subtil men betydelsefull scen som beskriver den känslokalla tillvaro som huvupersonen Cáit initialt vistas i. Här skildras en begravning av en person i byn. Cáits biologiska familj deltar, men är distanserad och känslomässigt frånvarande. Begravningen fungerar därmed som en kontrast till den värme och omsorg som Cáit upplever hos sina fosterföräldrar.

Ron Howard-regisserade Backdraft från 1991 är, som kontrast, en typiskt amerikansk film som hyllar hjältemodiga män – plikttrogna yrkesmän med farliga jobb. I det här fallet är det begravningen av brandmannen Stephen ”Bull” McCaffrey (spelad av Kurt Russell) som står i centrum. Scenen utspelar sig på Graceland Cemetery i Chicago, där hundratals brandmän i uniform hedrar sin fallna kollega vid en traditionell, storslagen kårbegravning. Filmen gjordes tio år före 11 september-katastrofen, men det är lätt att associera till den.

– Jag har personligen lite svårt för den kategorin av filmer, erkänner Ronny Svensson.

Det känslosamma dramat The Bucket List (2007) regisserades av Rob Reiner.

– En älskad regissör som tragiskt sköts till döds av sin egen son förra året, berättar Ronny Svensson. Jag intervjuade Reiner både i London och i Cannes, bland annat om just denna film. Den är fin. Ordet ”vemod” dyker upp när jag tänker på den.

Handlingen kretsar kring en så kallad ”bucket list”, det vill säga en lista på saker man vill ha upplevt innan man dör. Ett uttryck som för övrigt blev vanligt förekommande i Sverige efter filmens framgångar.

– De flesta har nog saker som de drömmer om, eller har som mål, att göra innan det är dags att ”hit the bucket”, konstaterar Svensson. En vän till mig som är 78 år har exempelvis fortfarande en dröm om att hinna besöka Sydney Opera House.

Filmen i fråga skildrar den korta men varma vänskapen mellan den dödligt sjuke Carter Chambers (spelad av Morgan Freeman) och Edward Cole (spelad av Jack Nicholson).

Under vänskapens framväxt förvandlas Cole från en cynisk miljardär till en person som lärt sig uppskatta de enkla sakerna i livet, något han också framhäver vid ett emotionellt tal under begravningen av sin vän.

Senare i filmen framgår det att Cole levde till 81 års ålder. Hans assistent, Matthew, tar Coles aska till Himalaya och placerar en kaffeburk med dennes aska bredvid en annan burk med Chambers aska. Den senares berättarröst säger att den allmänt respektlöse Cole nog hade skrattat åt att bli begravd på berget, eftersom det var olagligt!

Ett exempel på en film som driver med misslyckade begravningar är Death at a Funeral (svensk titel: Trångt i kistan) i regi Frank Oz.

– Detta är en brittisk film som dök upp i kölvattnet av Fyra bröllop och en begravning och skruvar allt ytterligare några varv, säger Ronny Svensson. Filmen kan beskrivas som den raka motsatsen till Still Life.

Allt som kan gå fel, går fel.

Det börjar med att begravningsentreprenörerna har levererat fel kropp, därefter eskalerar kaoset på ett osannolikt och katastrofalt sätt.

– Det visar sig att den bortgångne fadern haft en hemlig älskare, spelad av Peter Dinklage, som försöker utpressa familjen med komprometterande bilder, varpå de försöker ge honom lugnande medel, berättar Ronny Svensson. Och så fortsätter det, mycket hysteriskt och hela tiden med kistan i centrum. Det är farsartat, men samtidigt väldigt roligt, då gräddan av brittiska skådespelare medverkar, sammanfattar Svensson.

Begravningsscenen i familjefilmen My Girl (Min tjej) från 1991 är en av filmhistoriens mer känslosamma och ikoniska scener. Den elvaåriga huvudpersonen Vada Sultenfuss (Anna Chlumsky) tvingas konfrontera och acceptera sin bästa väns, Thomas (Macaulay Culkin), tragiska död.

Begravningen hålls i begravningsbyrån som drivs av Vadas pappa. De väljer att ha en öppen kista, trots att den bortgångne är ett barn, vilket fördjupar sorgen hos Vada. När hon går fram till kistan och ser Thomas bryter hon samman ”Han kan inte se utan sina glasögon, sätt på honom glasögonen!” Meningen är extra betydelsebärande då Thomas var allergisk mot bin och dog efter att ha tappat sina glasögon i skogen.

The Fault in our Stars (svensk titel: Förr eller senare exploderar jag) berättar på ett subtilt men ändå ödesmättat sätt om två amerikanska ungdomar, Hazel och Augustus, som har cancer. De två lär känna varandra i en stödgrupp för cancersjuka, finner att de har gemensamma intressen och åker bland annat till Amsterdam för att leta upp författaren av en gemensam bok de båda har blivit gripna av. Mannen bakom boken är dock inte alls som de hoppats, vilket förstör deras resa. Men vem dyker upp på Augustus begravning om inte samme man … Varpå vi får veta mer om hans egen bakgrund.

– Filmen är finstämd, men också ödesmättad, för man känner direkt att detta inte kan sluta väl, konstaterar Svensson. Jag kan föreställa mig att många ungdomar som ser filmen blir väldigt tagna eftersom det handlar om människor som vet att de kommer att dö unga och hur de hanterar den insikten. De här tankarna behöver givetvis bearbetas – det är inte så ofta man själv sitter och diskuterar döden med sina barn.

Anders Lundquist