Ett dödsfall kan aldrig vara meningsfullt. Men sorgen är en process där vi bevarar och hedrar minnet av det liv som levts. Och ska lära oss att själva fortsätta leva.

Prästen Sami Kaukonen i Tibro vill börja samtalet med Memento med att försöka reda ut vad sorg är. – Sorg är ett gigantiskt område. Vi tänker oss att det har med död att göra, när vi har förlorat en anhörig. Men det är att reducera sorgen. Med en psykologisk ingång är det en förlust som också kan handla om att jag blir sjuk, mitt äktenskap går sönder eller att jag förlorar mitt jobb. Sami Kaukonen tycker om psykiatriprofessorn Johan Cullbergs definition att sorg är en kris. – Han normaliserar detta som alla går igenom under sitt liv. Det tycker jag är väldigt viktigt. Alla förluster måste få sörjas, de ska inte medicineras bort. Vi påverkas av vår omgivning och vår kultur och vi sörjer och uttrycker vår sorg på olika sätt. Unga och gamla sörjer inte likadant. Samtidigt finns det något väldigt generellt i hur vi bearbetar en sorg. Johan Cullberg uttryckte det i fyra faser: chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. – Man går emellan faserna, kanske under en och samma dag. Jag möter efterlevande som när jag kommer hem tre dagar efter dödsfallet har rensat bort alla kläder och gett till second-hand, samtidigt kastas de tillbaka i chockfasen. Är den någon skillnad om den som dött är ung eller gammal, sjuk eller dör plötsligt? – Både ja och nej. Traumat blir djupare om den naturliga ordningen sätts ur spel till exempel genom suicid eller att någon dör som resultat av ett brott. Det är naturligt att jag som barn begraver mina föräldrar. Att barn går före sina föräldrar har vi människor svårt att acceptera.

Men att vi kanske sörjer det som blev och det som inte blev, har inte mycket med ålder att göra, det handlar om relationen. – Min pappa var sjuk i två månader och dog 61 år gammal. Jag hann inte säga en del saker, det får jag bära som vem som helst. Vi sörjer också illusionen om att vi alltid har tid, för det har vi inte. Sami Kaukonen menar att det är farligt om vi skulle hamna i ett läge där allting har en mening. Att säga att det var bäst som skedde i ett försök att ge tröst tror han inte på. – Det är att släta över. Att våga vara med den sörjande i det som är meningslöst, i smärta och tårar - det är tröst. Ett dödsfall kan aldrig bli meningsfullt, men sorgen blir ett sätt att söka efter en ny mening. Sami Kaukonen tror inte att det är lättare för den som har en tro. – Jag har samtalat med många efterlevande som är besvikna på hur lite deras tro hjälpte dem. Men det beror på vad vi har för förväntan. Ska tron ge mig en fördel, och göra mitt liv lättare? Så är det inte. Idag ger vi inte alltid utrymme för sorgen. När Sami Kaukonen vill träffa de efterlevande för samtal inför begravningen uppstår ofta problem. – Det vill inte ta ledigt från jobbet. Sorgen ska passa in i deras övriga liv, som ska fortsätta som vanligt. Allt annat är ett hot. Döden har blivit onaturlig och ångestframkallande.

En anledning till att vi fått en onaturlig relation till döden tror han är att vi inte längre bor ihop över generationsgränserna. Samhället har tagit över ansvaret för vården och de flesta dör på sjukhus. – Det vore intressant om någon skulle forska i om det påverkar vår relation till sorg och skulle kunna påvisa att det har ett samband. När Sami Kaukonen haft beredskapstjänst på sjukhuskyrkan på Skaraborgs sjukhus i Skövde har han varit med om vackra, känslosamma avsked. Det ser han som början på en bra sorgeprocess. Att aldrig släppa fram sorgen kan i värsta fall bli destruktivt. – Men det går oftast inte att hålla sorgen inom sig. Jag ser hårdhudade människor när vi väl är på begravningen - det är skönt att se att då flödar tårarna och alla försvar har släppt. Att bevara och hedra minnet av det liv som har levts är en del av sorgen. Här har en ceremoni som begravningen en funktion. Att vi privatiserar de här stunderna, att antalet gäster på begravningar ständigt sjunker, är också en samhällsförändring. – Vi väljer tydligare vilka vi vill ha närvarande. Det är inte självklart att blodsbanden är de viktigaste. Det finns trasigheter och konflikter. Jag möter oftare det här att: den eller den personen vill vi inte ska komma. Jag har varit med om att anhöriga blivit arga på mig när jag påtalat att en person de ville utesluta hade lika stor rätt som de att vara med, berättar Sami Kaukonen.

Sorgens funktion är att hjälpa oss att förstå, reda ut, möta och bearbeta de tankar och känslor som väcks. – Jag ska lära mig att fortsätta leva, fortsätta älska. Jag står ju fortfarande här med ett liv att leva. De grupper som församlingen erbjuder några månader efter dödsfallet kallas i Tibro också just leva vidaregrupper. Det som ofta brukar kallas sorgegrupper. Det är självhjälpsgrupper dit alla som förlorat sin livskamrat är välkomna. Änkorna är fler statistiskt sett, men också mer benägna att delta. – Änklingen förstår inte varför han ska riva upp det här igen. Han tycker att det skulle varit direkt efter begravningen. Fast vi vet att sorgeprocessen är lite längre än så. Sjukhuskyrkan på Skaraborgs sjukhus i Skövde erbjuder specialgrupper: för föräldrar som mist barn, för barn som mist en förälder, för dem som mist någon genom suicid. Där är den stora behållningen att träffa andra som varit med om samma sak. – Vi har lätt att säga att vi förstår, men egentligen vet vi andra inte ett dugg. Vi kan bara försöka. Här växer det upp nya vänskapsrelationer. Hur lång tid tar då en sorg? När Sami Kaukonen ställde frågan till en erfaren kollega var han säker på att han inte skulle få svar. – Men han sa tre år. Det har jag funderat mycket på. Jag har tänkt att sorgen är något man lär sig att leva med. Men det låter så uppgivet, och det vill jag inte. Kanske kan man i alla fall önska att sårskorpan inte behöver gå upp hela tiden. Individuellt kan det vara tufft, men allmänmänskligt vet vi att det går att leva vidare.