Bara tolv personer har varit anställda på Islands krematorium sedan det öppnades 1948. Begravningsbyrån tvärs över gården ägs av isländska kyrkan.

Begravningsplatsen ligger i utkanten av Reykjavik. Det regnar och blåser så det är skönt att komma in i det lilla krematoriet, världens äldsta som fortfarande är i drift och Islands enda. Kremation blir vanligare i huvudstaden, men att välja det för avlidna från landets andra delar innebär långa transporter.
– Jag började jobba här 2015, när jag var 27 år. Mamma städade här och morfar var kyrkogårdschef, säger Pórsteinn Svanhildarson.

Han blev den åttonde anställde på krematoriet sedan starten 1948, kollegan Maria Benediktsdóttir den tolfte och senast anställda. Deras namn står på den inramade listan som hänger på väggen med namn på alla som arbetat här.
Inredningen är dansk design med gult kakel. Island ingick i kungariket Danmark mellan 1814 och 1918 och var sedan eget kungarike i union med Danmark till 1944 då landet utropade sig till republik.
Fem avlidna kremeras om dagen, sex när det är många dödsfall.
– Flest dör på vintern. Då är det mörkt 21 timmar om dygnet, säger Pórsteinn Svanhildarson.
Två ugnar finns, bara en i taget används och den värms upp under natten. Största delen av elen på Island kommer från vattenkraft och en tredjedel från geotermiska kraftverk, från energi som är lagrad i jordskorpan.
Kremeringen tar 90 minuter i ugnen och utöver kistan används inget bränsle.
– Vi har inga filter, så vi släpper ut alldeles för mycket koldioxid, konstaterar Pórsteinn Svanhildarson.

Den kista som står på tur är vit, den absolut populäraste modellen. Det kritiska momentet är när kistan körs in i ugnen, det är mycket varmt och när elden flammar upp måste luckan stängas snabbt.
– Om någonting går fel där då blir det brand, säger han och visar de speciella handskar som används.
På hyllor bredvid ugnen står dagens askor och svalnar.
– Vi har alla ritningar klara för ett nytt krematorium. Men ett privat företag vill också bygga, och det finns inget politiskt beslut.

Tvärs över gårdsplanen ligger begravningsbyrån. Också den vacker, men på ett helt annat sätt än krematoriet. Nytt, ljusa trämöbler, välkomnande reception och besöksrum.
– De flesta som kommer hit är i sällskap, om maken gått bort kommer makan med barn, ofta sex-sju stycken, då är det bra med utrymmen, säger Gudny Kristinsdóttir.
Hon är relativt ny som byråansvarig och har bland annat varit hotellchef i åtta år och som sådan är hon van vid att ha med andra länder att göra. Därför har byrån nu åtagit sig alltmer arbete runt transporter och repatriering, återförande av kroppen till hemlandet i samband med dödsfall.

Island är ett populärt turistmål, inte minst för kryssningsfartyg.
– De resenärerna är äldre, de har olika åkommor. Familjen vet att resan kan bli den sista och man vill njuta av livet så länge man kan.
Men Island har också många arbetskraftsinvandrare, särskilt från Polen och Rumänien.
– Utlänningar behöver oss när det sker ett dödsfall, vi tar hand om alla dokument, så att de sörjande kan vara med familjen.
Byrån har nästan 50 procent av marknaden i Reykjavik med förorter, där den allra största delen av landets 360 000 invånare bor.
2 300 islänningar avlider varje år.
Gudny Kristinsdóttir tänkte efter tio gånger innan hon sökte jobbet.
– Jag vill kunna engagera mig och ta del av verksamheten där jag jobbar, jag måste också kunna ta hand om kunderna. Jag blev förvånad att jobbet är så givande. Jag älskar det.
På Island är öppna begravningar tradition och de sker sju till tio dagar efter dödsfallet. Under pandemin hölls allt i en mindre krets, men Gudny Kristinsdóttir ser hur det gamla sättet kommer tillbaka.
– Folk läser i tidningen att någon gått bort och tänker: men vi var ju skolkompisar förr i tiden, då vill jag hedra personen. Du träffar alla, det blir ett sätt att mötas.

I traditionen ingår också att man skriver runor i tidningen. Många får flera olika runor över sig, av tidigare skolkamrater, grannar och vänner.
– Det är hjärtevärmande att läsa.
Fram till 1993 ägdes byrån av kyrkan som också var huvudman för begravningsverksamheten.
– Andra byråer tog oss till domstol och menade att kyrkan fick pengar från regeringen och att konkurrensen på det sättet blev snedvriden. Så nu är vi separerade, men vi ger vinsten till kyrkan. Om det är vinst går den tillbaka till samhället. Staten ger för lite till underhåll av kyrkogårdar och av krematoriet, det är sådant som behövs.
TEXT OCH FOTO: ANNA FREDRIKSSON