Vi var lyckliga – men vi visste inte om det…

Detta konstaterande stod på en skylt i fönstret på en stängd restaurang i Portugal när pandemin härjade som värst. Hur ofta är det inte precis så för oss människor? Vi inser helt enkelt inte hur bra våra liv är förrän de plötsligt inte är det längre. Och nu med det fruktansvärda som händer i Ukraina finns det än större anledning att tänka på det.

Själv har jag lärt mig att vara tacksam över det liv jag har – precis varenda dag, året runt. Jag har gjort det till en vana att varje morgon, innan jag kliver ur sängen, tacka för att jag är frisk, att jag har ett hem, ett jobb, en fantastisk sambo och underbara vänner. På temat att jag hade hatat mig själv om livet av någon anledning förändrades till det sämre och jag inte hade haft vett att uppskatta allt det fina medan jag fortfarande hade det.

I morse sa min sambo, inifrån duschen: – Det är ju inte klokt, här kan jag stå i lugn och ro och duscha i varmt, härligt vatten. Tänk på alla stackare i Ukraina. Den här våren blir väldigt annorlunda. Kanske kan många rentav få tid att reflektera över det här? För livet kommer att komma tillbaka så småningom och då är det ju viktigt att vi förstår att uppskatta det!

Åsa Scharin