Vi måste våga prata om döden

Efter femton inspelade avsnitt av podden ”En hyllning till livet” fick jag frågan om vad som är svårast att prata om. I ett av avsnitten, nr 6, gästas vi av min väninna Anne Crussell, vars dotter helt oväntat och plötsligt dog i armarna på sina föräldrar på juldagen 1996. Självklart var detta ett särskilt svårt samtal för Helene och mig, med väldigt mycket känslor involverade.

Men lika svåra som samtalen om döden kan vara, lika viktiga är de! Jag vet inte hur många människor jag har mött, som har samma erfarenhet – när någon i deras närhet dör eller blir allvarligt sjuka – då försvinner plötsligt vänner och bekanta. Det låter otroligt men jag har hört häpnadsväckande historier från personer som mist någon anhörig.

Allt från att folk de känner har gått över på andra sidan gatan för att slippa träffa på dem, till att de har duckat bakom en hylla i mataffären. Förutom sorgen efter en älskad person blir de alltså dessutom betraktade som paria bland vänner och bekanta.

Samtidigt får vi fantastiska reaktioner på vår podd. Det är tydligt att den behövs. I avsnitt 11 har vi besök av Jesper Larsson, som av sin mamma blev ombedd att följa med till Schweiz där hon ville avsluta sitt liv. Jesper sa nej. Mamman frågade igen. Till slut dog hon hemma i Sverige. För bara några dagar sedan skickade Jesper ett sms till mig. Han berättade att han fått massor av samtal ifrån sin familj, efter att de lyssnat på podden. Det visade sig att ingen annan hade haft en aning om mammans önskan…

På temat hur viktigt det är att vi lär oss prata om döden, det som kommer innan och det som kommer efteråt.

Till podden En hyllning till livet

Åsa Scharin