Varför måste det bara vara sorgligt..?

Vår egen dansbandskung, Olle Jönsson i Lasse Stefanz, undrar varför begravningar alltid måste vara så deprimerande. När vi träffas för en mysig fika konstaterar han: ”Allting handlar bara om att ta avsked, varför kan man inte fokusera mera på att vi ska ses igen? Vår själ kan ju inte bara försvinna, det är självklart för mig att vi går vidare till någonting, men jag vet ju inte till vad”.

Olle berättar om en nära bekant som plötsligt dog. ”Jag hade faktiskt sökt honom i några dagar utan att ha fått något svar. Sedan ringde hans son och berättade att pappan var död och undrade om jag kunde tänka mig att sjunga på hans begravning”.

Olle har sjungit på många begravningar genom åren och sa självklart ja till att sjunga även den här gången. ”Jag sjöng ’Sju av himlens änglar’ men valde att inte vara kvar under begravningsakten. När jag var färdig gick jag hem”, säger han bestämt. ”Jag tycker att det är jättejobbigt med begravningar, speciellt om det är någon jag känner”.

När hans mamma dog 1995 var det första gången Olle såg en död människa. ”Det var märkligt, fastän mamma hade gått igenom så mycket så såg hon faktiskt fridfull ut i döden.” Mammans död tog hårt på Olle. Hon hade på egen hand fostrat Olle och hans två syskon och livet var inte någon räkmacka under Olles tidiga år. En period efter hennes bortgång kunde han inte sjunga ”De sista ljuva åren” och ”Orden som min mor sa”. ”Nej, jag sa det till bandet direkt – kör ni de låtarna så bryter jag ihop”, säger Olle.

Att Olle hade en mycket nära relation till sin mamma är något som han gärna berättar och han är övertygad om att han faktiskt såg henne i något slags skepnad när de skulle begrava henne. ”Absolut – hon var närvarande, helt klart. Det var hon den gången jag låg inlagd på sjukhuset också och då tänkte jag: ’Nä, Olle, nu får du nog faktiskt ta och skärpa dig för nu börjar det brännas”.

Varenda gång Olle och jag träffas pratar vi också om film. Dagens film är ”The Bucket List” (på svenska ”Nu eller aldrig”) med Morgan Freeman och Jack Nicholson, där två döende äldre män träffas i en sjukhussal och bestämmer sig för att leva sina sista månader fullt ut. ”Den filmen är bland de bästa jag någonsin har sett”, utbrister Olle. ”Alla borde ha en Bucket List, det vill säga en lista över saker som man vill ha gjort innan man dör. Jag säger bara en sak – hade jag vetat att jag bara hade till exempel sex månader kvar att leva, ja jösses vad jag hade levt”.

Olle Jönssons Bucket List:

1. Hoppa bungy jump i Nya Zeeland (inget sådant där mesigt hopp, som man gör på andra ställen. Nya Zeeland är på riktigt).
2.  Provflyga ett JAS-plan (inte följa med som passagerare – flyga själv).
3.  Stå med Simon & Garfunkel inför en miljon människor i Central Park och sjunga ”Bridge over troubled water”. Olle tror inte riktigt att detta kommer att hända, men ändå…

Olle tänker inte gärna på döden även om det, som han säger, är det enda vi kan vara säkra på. ”Du kan aldrig veta om du kommer att bli fattig eller rik i ditt liv eller om du kommer att drabbas av sjukdomar – det enda du vet är att du ska dö. Jag gillar det inte.”

Trots detta har han fullkomligt klart för sig hur ramarna kring hans begravning en dag ska se ut. Han skulle helst vilja att Andrea Bocelli kom och sjöng ”Ave Maria” (fast det blir nog inte så), och så vill han att man spelar Vangelis ”Chariots Of Fire” och Paul McCartney & Wings ”Mull of Kintyre”. 

Jag frågar om han vet att det som serveras på de flesta begravningar i Sverige är smörgåstårta. ”Det går fet-bort, när jag dör ska begravningsgästerna äta ’Den sista måltiden’ på riktigt. Först blir det en äkta skånsk silla-macka (stekt sill på knäckebröd), sedan en vällagad bouillabaisse och som avslutning en crème brûlée”.

”Något annat?”, undrar jag. ”Japp, alla mina konton ska vara nollade – det ska inte vara en krona kvar någonstans! Kom jag inte med några pengar när jag föddes så ska det inte finnas några kvar efter mig när jag dör, heller”. Olle lägger armarna i kors för att understryka detta påstående.

På Olles gravsten, någon gång långt in i framtiden, ska det stå: ”Sörj inte för att jag är borta – gläds över att jag har funnits”.

Olle, jag lovar – det kommer vi att göra…

Åsa Scharin