Sista varvet runt Alby i en skottsäker Volvo

Dogge Doggelito är, som han själv uttrycker det, en multikonstnär. Han började rappa som sjuåring, vilket var långt innan någon annan i Sverige gjorde det. ”Fast jag hade inget skivkontrakt på den tiden”, suckar han. Men att avfärda Dogge som enbart rappare vore ett gigantiskt misstag.

Sedan barndomen har Dogge haft en stark gudstro. ”Gud gillar inte att man tvivlar, så det är bara att gilla läget och tro på honom”, säger han med en axelryckning. Hans tro har hjälpt honom igenom tunga perioder i livet. Han är övertygad om att Gud ger oss de prövningar vi behöver och klarar av.

”I Alby, där jag har bott i hela mitt liv, tror alla på något slags Gud”, säger han. ”Så är det inte i Sverige”. Efter några sekunders tystnad tillägger han tveksamt: ”Jag menar i resten av Sverige”. Dogge tror att det är viktigt att ha en tro. ”Svenskar verkar tycka att Gud inte behövs längre, men det stämmer inte. Folk är jätte ensamma och många mår dåligt. Har man en tro är man aldrig ensam”.

Han menar att det finns två saker ingen vill prata om i Sverige – pengar och döden. ”Jag har förlorat min fru, min dotter, min bäste vän och min hund och sorgen svävar som en mörk mantel i periferin – hela tiden. Men det är en del av livet. Vissa har längre resor här på jorden, andras är kortare. Och att skylla på Gud för att någon dör – det hade jag inte vågat göra. Jag tror att han hade blivit jättearg för han har en plan med oss alla”.

Själv är han inte rädd för döden. Han är övertygad om att detta bara är början – vi lever garanterat vidare på något sätt. Så hur ska Dogges egen begravning se ut en gång i framtiden, undrar jag. Dogge tar sats:

”Jag ska begravas i Botkyrka kyrka och min kista, som ska vara av ädelträ från de mörkaste regnskogar, ska köras dit i en skottsäker specialbeställd Volvo. Men först måste jag köras ett sista varv runt Alby. Kistan ska vara svept i två flaggor – en svensk och en venezuelansk, för min pappa är från Venezuela”. Medan Dogge hämtar andan försöker jag få ordning i mina anteckningar.

Han fortsätter: ”Jo, och så ska det vara en stor konsert. Det ska spelas salsa från Venezuela – ’Todo tiene su final’ av Hector Lavoe,. Det betyder ’Allt har sitt slut’. Plus visor från Bohuslän, mormor kommer därifrån. Balladen om Oscar Lundén måste vara med. Det får så klart gärna vara någon rappare också. Och så den där psalmen, vad heter den nu igen? Vänta – jag måste ringa mamma och fråga”. Dogge ringer nu sin mamma, som inte svarar. ”Är det ’Blott en dag, ett ögonblick i sänder’, kanske”? Vi nynnar på den en stund tillsammans men lyckas inte få någon klarhet i detta. (Några dagar senare ringer Dogge och berättar att det är psalm 730– Må din väg gå dig till mötes).

Dogge har kommit i självsvängning och talar entusiastiskt om att bärarlaget, bestående av hans barn och syskon, ska bära kistan ut till kyrkogården. ”Jag ska begravas direkt. ”Och efteråt ska alla gå hem. Då är det slut”. ”Ja, men festen du nämnde, då”, frågar jag med en viss matthet i rösten. ”Den kör vi innan begravningen. Men just ja, det glömde jag ju. Det ska vara likvaka allra först. Och då ska alla gråta”. ”Hur som helst, tillbaka till festen. Då ska jag ha snittar och Joseph Törley, ett ungerskt mousserande vin. Fattigmanschampagne. Blir perfekt. Jag älskar det. Har du provat”?

Det har jag tyvärr inte men inser att jag nog måste köpa en flaska snart…

Om: Artistnamn: Dogge Doggelito (Douglas Jonathan Alexander León) Född: 24 juli 1975 Familj: Fyra barn, elva djur Gör: Multikonstnär, musiker (tidigare frontfigur i hiphopbandet Latin Kings), skådespelare, författare.

Åsa Scharin