Mirakel, finns de? Svar: JA!

Det ringer från ett dolt nummer. En trevlig mansröst presenterar sig som infektionsläkare på Västmanlands sjukhus. – Din mamma är intagen här och din bror säger att ni två har bestämt att vi inte ska ge henne antibiotika. Jag vill försäkra mig om att ni verkligen är överens. Förstår du vad detta innebär?
 
Den här historien har tagit mig tjugofem år att skriva.
 
Mina föräldrar hade varit i Amsterdam i slutet av åttiotalet och när de kommer hem är mamma helt sönderslagen i ansiktet. Hon hade ramlat handlöst ned för en trappa. Det går något halvår. Mamma ramlar igen, hemma den här gången. Vi tänker att hon börjar bli svag i benen. Hon ska precis fylla sextio. 
 
Ytterligare en tid går och mamma klagar på att hon har svårt att prata. – Hör ni inte att jag sluddrar? Min tunga lyder inte. Pappa och jag blir irriterade och säger att hon inbillar sig. Vi vet innerst inne att det inte är sant och en dag är det slut med att sticka huvudet i sanden. Det är i början på nittiotalet och ALS en sjukdom som i alla fall jag aldrig någonsin har hört talas om.
 
En fullkomligt galen resa har tagit sin början och när den är slut är vår familj krossad, pappa har ett misslyckat självmordsförsök bakom sig och mamma? Ja, hon har genomlevt ett helvete som ingen människa någonsin borde behöva uppleva. ALS beskrivs med rätta som en av mänsklighetens grymmaste sjukdomar.
 
Detta är en kärlekshistoria som inte fick ett lyckligt slut.
 
Mina föräldrar träffades när de var tolv respektive tretton år. De gick i samma skola – pappa en klass över mamma. För att de skulle få gå i samma klass såg pappa, som egentligen var mycket begåvad, till att få så dåliga betyg att han fick gå om en klass. Där började en livslång kärlek som borde ha tagit slut mycket, mycket tidigare än den till sist gjorde. Ibland är kärleken självisk och jag förstår det. Jag dömer inte.
 
Under de tjugofem år som min mamma till största delen låg fjättrad vid en säng, utan att kunna röra sig, inte prata, inte äta, stod min bror och jag bredvid med bakbundna händer. Vi hade bestämt att det måste få vara vår pappas val, tillsammans med läkarnas, som styrde. Någonstans där på vägen tror vi ju att vår pappa måste ha fått en fråga: – Ska det här få fortsätta? Ska vi verkligen operera in en matsond, ska vi verkligen sätta in antibiotika igen eller ska din fru äntligen få slippa ifrån detta helvete? 
 
Vid det här laget har vi slutat tro på mirakel för länge sedan.
 
Men pappa levde helt och hållet för vår mamma, framför allt under hennes sjukdomstid, och kunde inte släppa taget. Han sa: – vad ska jag ta mig till när hon inte lever längre? Till slut var det ändå han som lämnade jordelivet först och samma dag fattade min bror och jag beslutet – nästa gång mamma fick någon infektion så fick det vara nog. Ingen mer antibiotika. Några månader senare får jag samtalet från den trevlige infektionsläkaren i Västerås.
 
Jag måste säga det, läkaren tog sig verkligen tid med mig, trots alla skriverier om Sveriges havererade sjukvårdssystem. Vi pratade säkert en halvtimme och mitt svar på hans fråga kom tveklöst: – Det vi tillsammans har låtit vår mamma utstå skulle vi aldrig acceptera att ett djur fick genomlida. Läkaren var tyst i flera sekunder. Han hade inget mer att säga. 
 
Det kunde ha varit slutet på historien. Bara ett par dagar senare dog min mamma och jag drog min längsta suck av lättnad någonsin. Äntligen. Äntligen var det över. Och här någonstans stänger jag av. Stänger ned allt som har med min familj att göra. Jag orkar inte minnas för det enda jag minns är våra tjugofem år av helvete och det får mig bokstavligt talat nästan att spy.  Allt det andra, alla roliga upplevelser och inte minst – allt det som var underbart med mina föräldrar, det är borta. Jag kan inte minnas något av det.
 
Två år senare, förra hösten, förstår jag att jag måste försöka få tag i mina minnen igen. Jag plockar fram en massa foton och placerar ut dem på en hylla i min garderob där jag möter dem varje morgon. Picknick på stranden, bad, roliga resor, söndagsfika. Bara skratt och leenden. Det känns ändå lite bra. Jag börjar tänka, och hoppas, att mina föräldrar kanske trots allt hade ett fint liv även om de sista åren var som de var.
 
Och – tro det eller ej – det kommer snart att visa sig att det finns ett stråk av magi även i den här historien. 
 
Senare samma höst är min sambo och jag på Laleh’s konsert i Malmö. Hela publiken är oerhört tagen av hennes fantastiska utstrålning, hennes musik och, inte minst, hennes texter. Många av oss gråter faktiskt. Också Laleh själv. Som avslutning sjunger hon ”En stund på jorden” – sången som spelades på både pappas och mammas begravning. Från taket släpps hundratals rosa ballonger ned. 
 
Hela publiken börjar ”putta” på ballongerna som studsar runt i Arenan. Jag puttar en ballong mot raden framför oss. Den svävar tillbaka. Jag puttar iväg den igen, Laleh sjunger fortfarande. Ballongen kommer tillbaka en tredje gång. Min sambo ser det också. Det borde inte ens vara fysiskt möjligt när jag hela tiden slår ballongen framåt. Efter fjärde försöket ger jag upp, tar hand om ”Den olydiga ballongen” och låter den följa med hem. Den får bo i garderoben tillsammans med bilderna.
 
Bara några dagar senare får jag en plötslig ingivelse. I drygt två år har jag haft ett par mappar med papper, som vi tog vara på efter våra föräldrar. Jag hade bara öppnat dem som hastigast och konstaterat att det var försäkringsbrev och liknande. Nu går jag tillbaka till mapparna och börjar gräva. Plötsligt ser jag det. Ett brev. Från mamma till min pappa. Skrivet med hjälp av ett datorprogram, som hon under ett par år kunde använda sig av när hennes talförmåga var borta.
 
Det var ett fönster som under en kort tid var öppet för mamma att förmedla det hon så innerligt ville. Jag håller ett kärleksbrev i min hand. Ett brev där mamma berättar hur mycket hon älskar min pappa, hur tacksam hon är för det liv de har haft tillsammans, för deras barn. Och att hon nu bara vill dö. Jag blundar och känner en oerhörd tacksamhet. Nu har jag fått svaret på så många saker som har plågat mig. 
 
Julafton kommer. Vi ska på sedvanlig julmiddag hos goda vänner och jag letar efter ett par jul-örhängen med blinkande renar som borde finnas i min garderob. Jag hittar dem inte och river bland askar och lådor. En liten ask ligger inuti en större ask och jag öppnar den. Och där – jag tror inte mina ögon – ligger mammas guldörhängen, som hon fick av pappa när de förlovade sig. Jag har aldrig sett henne ha några andra örhängen och jag fick dem när hon blev sjuk och inte längre kunde ha smycken. De blev dessvärre stulna när jag hade inbrott för femton år sedan. Trodde jag.
 
Vem hade kunnat tro att den här historien skulle kunna få ens ett uns av lyckligt slut? Jag som hade slutat tro på mirakel…

Åsa Scharin