Lev nu och dö sen

Är människor, som på olika sätt har/har haft döden i sin närhet bättre på att leva?
Sedan boken ”Hantera döden – en handbok”, av Jakob Ratz Endler, narkos- och intensivvårdsläkare, kom ut har jag i princip läst ALLT som han har varit delaktig i. Han intervjuas ständigt i media och nu har jag fått träffa honom på riktigt. Det är tack vare (på grund av?) honom som jag för första gången i mitt liv inser att jag faktiskt en dag kommer att dö.

Det kan givetvis låta dumt, men efter att ha samtalat med flera av mina vänner förstår jag att jag är långt ifrån ensam om att ha hyst denna bisarra förhoppning. Jakob vill få människor att våga tala om döden för att göra oss – och våra anhöriga – bättre beredda när dagen kommer.

För de allra flesta kommer döden faktiskt stillsamt, utan plågor och ångest. Människor som har haft en näradöden-upplevelse beskriver ögonblicket som varmt och kärleksfullt. Vissa menar också att de har mött anhöriga som välkomnar dem. Våra kroppar verkar, i sin oändliga vishet, ha ett ”program” för att hjälpa oss igenom dödsögonblicket. Det kan liknas vid en LSD-tripp, tydligen… Och inte för att jag någonsin har provat LSD (jag håller mig till rosévin) så verkar ju det ganska häftigt!

Men lika mycket som boken handlar om och beskriver döden, så handlar den om Livet. Det liv som vi ska leva precis alla dagar innan vi dör! Författaren själv menar sig inte vara någon ”kvittrande, munter person”, som känner tacksamhet per automatik. Tvärtom måste han påminna sig själv om allt han har. Och tankarna på döden hjälper honom med det.

Just hur viktigt det är att leva innan vi dör går som en röd tråd genom boken. Har du levt ditt liv på det sätt som du ville, så kan du dö i frid när det slutligen är dags. Kanske är det just därför insikten om att vi alla ska dö (även om vissa av oss inte tror det) så oerhört betydelsefull? För att vi ska uppskatta det vi har, göra vårt yttersta för dem vi älskar, sätta guldkant på vardagen så mycket vi kan och njuta av varje andetag.

Åsa Scharin