Får Åsa vara ensam hemma – hon är ju ett barn!

Jag såg den omdebatterade serien ”Våra barns hemliga liv” på SVTPlay för ett tag sedan. Oavsett om det var rätt att filma dem på det sättet eller inte, så kände jag mig helt uppfylld av alla dessa fantastiska små barn. Så naturliga, så härliga – jag kom på mig själv med att önska att de aldrig skulle behöva bli vuxna och tråkiga.

Men å andra sidan – varför måste vi bli tråkigt bara för att vi blir vuxna, tänkte jag i nästa ögonblick. Själv älskar jag ju att blåsa såpbubblor, gunga och bygga kojor. Just det där med att bygga kojor avslöjade jag för några väninnor så sent som för några dagar sedan. De trodde att jag ljög. Det gjorde jag inte.

Det påminner mig om våra grannars son, som för några år sedan ifrågasatte om jag verkligen fick vara ensam hemma. Hans mamma Malin tittade frågande på honom och sa: – Ja, det är klart att hon får, varför skulle hon inte få det? Julius svarade blixtsnabbt: – Hon är ju ett barn.

Jag blev så klart jätteglad över denna, något oväntade, komplimang men är ju inte dummare än att jag fattar att det inte berodde på mitt utseende (även om barn har svårt att åldersbestämma människor). Så nästa gång jag stötte på Malin frågade jag om Julius hade sagt varför han trodde att jag var ett barn. – För att du alltid är så glad, svarade Malin.

Både fint och sorgligt, eller hur? I Julius värld är man alltså ett barn om man är glad. Det är något vi vuxna borde tänka mer på…

Åsa Scharin