Våra möten med människor är viktiga. Ibland livsomvälvande. För några veckor sedan var jag och min sambo i London och hade bokat en taxi. Efter några minuter kom den körandes på denna mycket trafikerade gata mitt inne i stan. Chauffören hoppar ur för att bära in våra väskor. Vi sätter oss i bilen och det gör även chauffören. En sekund senare skriker han och kastar sig ut i gatan. Vi fattar ingenting och hoppar naturligtvis också ur bilen för att se vad som händer.
Där, mitt på gatan, står chauffören och håller fast en liten ljuslockig pojke i tvåårsåldern. Pojken hade kommit springandes, i strumplästen, framför taxin och var på väg rakt ut bland de snabbt körande bilarna. Hade inte vår chaufför sett honom och agerat så hade han garanterat blivit ihjälkörd. Det finns inte en chans att bilarna hade hunnit få syn på honom i tid.
I panik börjar vi leta efter hysteriska föräldrar, som ju måste vara på jakt efter honom, men ingen kommer. Min sambo rusar in i olika byggnader, bland annat ett bibliotek, och skriker efter någon som saknar en liten pojke. Ingen vet något. Efter 15-20 minuters väntande är vi förtvivlade och säger till chauffören att ringa polisen. När han är mitt i samtalet kommer en man och en kvinna ut från ett barnbibliotek runt hörnet, hysteriskt gråtande. Mamman kastar sig om halsen på mig och skriker ut sin ångest. De hade letat efter pojken och trott att han gått vilse inne på biblioteket.
Den här historien fick ett lyckligt slut och vi fick en upplevelse som vi aldrig någonsin kommer att glömma. Som taxichauffören senare sa i bilen: – jag kom hit från Pakistan, ni kom hit från Sverige. Tillsammans befann vi oss på exakt rätt ställe vid exakt rätt tidpunkt och räddade livet på den lille pojken. Tro inte för en sekund att detta var ett slumpartat möte…
Åsa Scharin