Den mänskliga kontakten slår allt

Jag sitter och äter lunch i stan när jag får syn på en kär väninna, som jag inte har träffat på alldeles för länge. Coronatider, och så vidare… – Vet du vad, utbrister jag, nu mailar jag dig omedelbart med förslag på några datum så att vi inte glömmer bort det! Kicki skrattar och svarar: – Det blir perfekt, jag kommer att svara direkt.

Jag går tillbaka till mitt bord, där jag även har min dator, och kollar almanackan. Trettio sekunder senare har jag skickat mailet till Kicki (som sitter fem meter ifrån mig). Det plingar till i hennes mobil när hon får mitt mail. Efter att ha kollat sin almanacka ropar hon till mig från sitt bord: – Jag är i Hässleholm på tisdag men fredagen funkar! Ska vi ses här kl 11.45?

Ibland blir man ju galen på sig själv med all ny teknik som man håller på och svänger sig med och då har jag ändå levt ett liv innan mobiler och datorer. Man kan undra hur det ska bli för dem som inte vet hur man ringer upp någon från en telefon med snurrskiva…

Efter en sådan tankeväckande upplevelse var det därför extra härligt att få en släng av lite hederligt, gammaldags och mänskligt beteende. Några dagar senare satt jag i en taxi och chauffören förklarade varför han inte kunde komma tillbaka och hämta upp mig förrän ett visst klockslag. – Jag ska köra en gammal tant till frissan. Det gör jag varje torsdag.

Han fortsatte att berätta om tanten, som han haft som kund i femton år. Om att hon tyvärr hade blivit senil de senaste åren och hade dålig koll på både dagar och klockslag. – Jag kan inte lova att jag kommer exakt på utsatt tid till dig, heller, för det är inte säkert att hon är klar när jag ska hämta henne. Chauffören berättade också att tanten brukade börja ringa honom redan på söndagen, ofta upp till sex, sju gånger om dagen. – Det är ju lite jobbigt, men vad ska jag göra, konstaterade han.

Jag satt i baksätet och kände hur mitt hjärta svällde. Tack och lov för sådana människor, tänkte jag. Veckan därpå hände det igen. Jag och min sambo hade bokat en taxi och när den inte hade kommit, femton minuter efter utsatt tid, var vi ganska irriterade. Till slut såg vi till vår lättnad en bil bromsa in framför dörren. Taxichauffören vände sig mot oss och sa: – Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag kommer sent. Vi förklarade att det var lugnt men bad honom gasa på lite extra.

– Lugnt? Det är det väl inte alls det, jag är ju en hel kvart försenad, protesterade den trevlige killen. Och sedan berättade han varför. Körningen innan hade varit till stationen med en kvinna som hade Alzheimers. Hon skulle till Hässleholm och chauffören hade fått veta att någon skulle möta henne på stationen och se till att hon kom på rätt tåg. 

– Men det var ingen där, så vad skulle jag göra? Jag kunde ju inte bara lämna henne. Hon hade ju kunnat hamna i tjottahejti, lade han till med en suck. Vi nickade instämmande och lämnade extra mycket i dricks när vi klev ur…