Begravningsentreprenörens dagbok, del 9

Ur dagboken juni 2010

Det var en högsommardag med gassande sol och inte ett moln på himlen. Jag minns det som igår. De obligatoriska svarta strumpbyxorna satt klistrade på benen. Som om jag inte redan var nervös och svettig, så saknade vår gamla begravningsbil luftkonditionering. Jag var 21 år och skulle för första gången köra bilen i ett mer formellt sammanhang.

Under en enormt stor begravning i en av våra småkyrkor, ringde kyrkklockorna ut för att avsluta akten. Den avlidne var en ung kvinna vars kista skulle bäras ut till begravningsbilen, följd av alla gästerna.
I täten gick hennes två döttrar bara några år yngre än mig själv. Jag glömmer aldrig den gråten. Bottenlös och emellanåt ylande.

Mitt fokus var där tvunget att bli tekniskt. Placering av bilen så att kistan elegant skulle kunna lyftas in och alla gästerna fick plats att samlas omkring. Upprullande av gardinerna och blomsterutsmyckning av bårsläden som kistan skulle rullas in på.

Det var en gammal bil, årsmodell 1984 med choke. I bakhuvudet minns jag kyliga vintermorgnar hur den ibland liksom hostade igång. I värsta fall ville den starta alls.

Det är otroligt hur man under press och stort ansvar plötsligt målar upp det absoluta värsta mardrömsscenariot framför sig.

Kistan sätts in i bilen. Döttrarna hänger över den och ylandet har nu övergått till ett mer isande vrål som liksom studsar mellan husväggarna.

Men vi landar på något vis. Alla gästerna samlas kring bilen och det är som att tiden stannar. Några kommer fram och lägger en hand på kistan, gråten lugnar ner sig. Det är som att det hänger outtalat i luften, ”Vi måste släppa henne”.

Min blick har tills nu varit etsad i marken. Man vet aldrig när det egentligen är tid, men jag lyfter den och går fram till döttrarna. De håller om varandra.

”Är ni redo att släppa iväg henne, för nu tänkte jag köra med Mamma.”

De nickar och sedan ger dom mig en stor kram. ”Kan du spela något på radion när ni kör? Hon älskade att åka bil och lyssna på musik”.

Jag rullar sakta in bårsläden och stänger bakluckan. Niger för kistan och nickar mot gästerna. Väl inne i bilen tar jag ett långt djupt andetag. ”Ok, Gode Gud och Morfar Börje i himlen, hjälp mig nu. Starta nu fint och snällt kompis.”

Bilen startar utan problem och vi rullar sakta iväg genom den grönskande allén med gästerna i backspegeln. Jag ser att döttrarna vinkar. Genom den lilla glasrutan i väggen mellan kupén och kistutrymmet ser jag den vita kistan vagga lugnt när vi guppar över kullerstenarna.

Radion har aldrig fungerat i den bilen, men jag tänker att jag mot alla odds ändå ger det ett försök. Genom knastret och bruset hör jag någonting som kan urskiljas som en melodi. Jag tonar in och från ingenstans kommer en kristallklar sång. Kan knappt tro mina öron, vi har musik i bilen! Men vad i hela friden är det för låt?

Det var ”California Blue” med Roy Orbison. Morfar Börjes favorit och för oss i familjen, hans självklara signaturmelodi.

Notis:
Under dessa tidiga år bemöttes begravningsbilen alltid med stor respekt i trafiken. Gångtrafikanter stannade ofta vid övergångsställen. Ibland tog de avsig hatten eller gjorde korstecken. Och vi blev aldrig någonsin omkörda av andra bilister.

Idag år 2025 är denna hänsyn tyvärr ytterst sällsynt för mig och mina kollegor i landet. Det är heller inte ovanligt att trafikanter går in och bryter en begravningskortege/följe, trots att det finns en tydlig lagstiftning kring detta: Trafikförordningen (1998:1276), 6 §.
Jag önskar därför att denna text blir en påminnelse om att dessa bilar har till uppgift att transportera en för många, högt älskad familjemedlem. Och att det inte kan finnas någon i hela världen som är så stressad att man inte har tid att sakta in och respektera detta.

Catharina Lindell

Om Catharina
Catharina Lindell är tredje generationen i företaget Kävlinge Begravningsbyrå. I mer än ett decennium har hon fört filosofiska journaler över sin yrkesroll. Samtidigt som Catharina symboliserar själva urtypen av en begravningsentreprenör som är starkt förankrad i sin ort och jobbar extremt mycket, så gör hon också ett unikt avtryck genom sin kreativitet och person. För 10 år sedan startade Catharina Black Angels där tjejer på motorcyklar erbjuder MC-kortege för de begravningar som önskar. Det ledde så småningom till den gripande dokumentärfilmen om Black Angels där vi får följa Catharina och cancersjuka Staffan ett år fram till hans begravning.