Begravningsentreprenörens dagbok, del 4

Ur dagboken 1 juni 2011

Igår genomförde jag mitt första möte som rådgivare med ett sorgehus på kontoret. Mamma som själv är i sorg efter chockartat dödsfall i familjen, orkar knappt gå ur sängen. Jag känner stor oro och bär själv sorg. Samtidigt är kalendern fullbokad med nya familjer som behöver hjälp. Kontoret och rådgivningen har alltid varit hennes avdelning. Medan min har varit att vara ute med transporter och att genomföra själva begravningarna praktiskt. Där är jag trygg i min yrkesroll.

Men kontoret är en helt annan del, det är grunden och förutsättningen för att allt annat ska fungera. Kvällen innan satt jag med blanketten vi använder vid mötet och lusläste och försökte sätta mig in i varje fråga. Det är nästa 60 punkter som måste gås igenom noggrant för att vi ska kunna utföra vårt uppdrag. Detta i kombination med ett stort känslotrassel och oförutsägbara reaktioner hos de anhöriga.

Tänk om de inte tycker om mig. Tänk om de tycker att jag är för ung och inte alls förtroendeingivande. Tänk om jag inte riktigt kan svara på alla deras frågor och gör dem besvikna. Tänk om jag gör mamma besviken…

Det är inte mycket information vi har att utgå ifrån inför ett möte. Oftast bara namn och födelsedata, var personen befinner sig nu och var den är folkbokförd. Har personen hunnit bli registrerad avliden hos Skatteverket kan man få ut en släktutredning och se familjebilden. Hur denna familjen sedan är, deras relationer sinsemellan och vad som är betydelsefullt för dem. Hur den avlidne var i livet, vad som var viktigt för denne. Hela personan och alla trådar som till slut väver en livsberättelse – det är något som kommer att nystas upp och lära kännas med start från just det där första mötet.

Vi satt i nästan tre timmar igår och lotsade oss igenom begravningsplaneringen. Det blev ett fint samtal och jag fick lära känna den avlidne lite genom alla berättelser från döttrarna. Ett mycket långt och spännande människoliv som tog slut en solig höstdag när damen, eller lilla Mor som de kallade henne, stilla somnade in. Nöjd. Hon var mätt på livet. Alla de där nästan sextio frågorna hade blivit besvarade, invävda i ett löpande samtal. Och när döttrarna gick tackade de så mycket och frågade om de fick ge mig en kram. Jag kände en enorm tillfredställelse och meningsfullhet. Fortfarande mycket osäker men iallafall lite mera varm i kläderna. Kastade mig såklart direkt på luren till mamma. Hörde hur hon satt och rörde i en kopp te. Hon var stolt.

- Så nu vet du varför jag älskar detta jobbet. Även om det inneburit många trötta dagar och hämtpizza under armen till dig Catty, när du var liten. Det tar. Men det ger ännu mer tillbaka.