Begravningsentreprenörens dagbok, del 14
Ur dagboken september 2015
Som person har folk ibland tolkat mig som kreativ och förändringsbenägen, där nyfikenhet och framåtrörelse blivit ett slags signum. Hur är detta då förenligt med en så konservativ bransch som begravningsbranschen?
År 2015 hade jag arbetat heltid på byrån i många år och berört samtliga arbetsuppgifter. Mycket ödmjukt och traditionellt skolad av min mamma och hennes äldre kollegor.
Jag lärde mig begravningsordningen för en gudstjänst som ett rinnande vatten. Kunde psalmerna Blott en dag, Bred dina vida vingar och Härlig är jorden utantill det första halvåret. Jag visste hur vartenda kapell, kyrka och bårhus såg ut inom 5 mils radie, samt vilka utmaningar där kunde finnas. Jag kunde formulera klassiskt korrekta dödsannonser och visste vilka blomsterdekorationer som gjorde sig vackrast på vilken kista. Passionerad i trosfrågor lade jag ofta beslag på präster efter begravningar, för att intervjua dem om diverse existentiella och teologiska perspektiv på döden.
Och jag lärde mig snabbt att en av de vanligaste frågorna från sorgehusen ofta var: ”Hur brukar man göra?”
Någonstans här väcktes tankar om varför denna fråga nästan alltid dök upp. En fråga som jag mycket väl förstod och var medkännande till, men samtidigt började grubbla på.
Det är helt naturligt att vara vilsen i sin sorg. Vad gör man nu, vad händer, var börjar man ens?
Av förståeliga skäl då man som anhörig sitter i en helt främmande situation med både emotionella och rationella frågor som pockar på. Samtidigt lyser också ängslan igenom, om vad andra ska tycka. Man vill inte ”göra fel” och man håller sig gärna inom det traditionella och beprövade.
I samtliga fall svarade jag alltid sorgehusen: ”Jag berättar gärna om hur man brukar göra. Men kanske kan ni berätta lite om Kalle (den avlidne) så börjar vi där istället?”
För finns det ett enda tillfälle i livet då vi svenskar äntligen kanske kan strunta i vad andra tycker, så borde det väl vara i döden?
En fin sensommardag kliver en välklädd kvinna i 70 årsåldern in på byrån. Hon önskar att prata om sin egen begravning. Med knallrött läppstift och ett par konstnärliga blå glasörhängen dinglandes i öronen, slår hon sig ner framför mig.
”Jag tänker lite annorlunda och hoppas du kan hjälpa mig. Mitt liv har varit ganska spretigt. Jag har bott på många olika platser i världen och har egentligen ingenstans som jag direkt ser som hemma. Mer än havet…
Det har liksom alltid följt mig och det är dit jag återvänt när saker och ting varit jobbiga. Jag vet att min familj och vänner kanske kommer att tycka detta är jättekonstigt. Men jag vill verkligen inte ha en begravning i en kyrka med kista och präst och allt det där. Jag vill ut i det fria! Bli bränd och få guppa bort i det blå. Familj och vänner får gärna samlas på stranden och spela lite musik för mig och kanske skåla i ett glas champagne? Kan du ordna detså blir jag evigt tacksam.”
Kvinnan fick precis som hon önskade, och jag minns att jag fick svara på många frågande telefonsamtal, några år senare då begravningen ägde rum. Vilken strand, vadå utomhus? Ingen präst? Är hon redan kremerad? Skåla i champagne? Men jag minns också alla gästers positiva reaktioner efteråt. Med kommentarer som ”Oj, jag visste inte ens man kunde göra så, men så otroligt fint.” Eller ”Helt fantastiskt vackert och originellt, så typiskt henne. Så vill jag också ha det!”
I takt med att samhället förändras, är det förståeligt att begravningens utformning gör likaså. Att våga vara öppen för själva definitionen av en ceremoni och ställa sig frågan: För vem har man egentligen begravningen?
Kvinnan med det röda läppstiftet var den första av många med lite speciella önskemål, som sedan följde under åren. Men än idag när jag är på den stranden, tänker jag på henne och de där gnistrande blå glasörhängena. Hur hon fick precis som hon ville. Och att hon nu gnistrar ikapp med havet.
Notis 2025:
Hur vi tar hand om våra döda är en av de handlingar som definierar och speglar vårt samhälle. En mer individualiserad kultur, syns också i vad vi tycker är viktigt när vi planerar en begravning. På bara ett decennium har utvecklingen gått mot ett mer öppet och personligt förhållningssätt till ceremonier, vilket jag ser som positivt. Å andra sidan finns det risk att fokuset på endast detta nytänkande individualistiska, gör att vi glömmer gamla fundamentala värderingar. Som till exempel att begrava våra döda i tid.
Om Catharina
Catharina Lindell är tredje generationen i företaget Kävlinge Begravningsbyrå. I mer än ett decennium har hon fört filosofiska journaler över sin yrkesroll. Samtidigt som Catharina symboliserar själva urtypen av en begravningsentreprenör som är starkt förankrad i sin ort och jobbar extremt mycket, så gör hon också ett unikt avtryck genom sin kreativitet och person. För 10 år sedan startade Catharina Black Angels där tjejer på motorcyklar erbjuder MC-kortege för de begravningar som önskar. Det ledde så småningom till den gripande dokumentärfilmen om Black Angels där vi får följa Catharina och cancersjuka Staffan ett år fram till hans begravning.