Begravningsentreprenörens dagbok, del 12
Ur dagboken, december 2012
Det är fredagseftermiddag och jag ser så fram emot en långhelg tillsammans med dottern. Vi ska köra upp till min pappa i Motala och fly vardagens alla krav och sysslor. Lufsa runt i raggsockor framför öppna brasan och titta ut på snöklädda tallar som svajar i vinden.
Lite kläder rafsas ihop i en väska och jag nästan sliter av mig jobbkläderna och byter om till något ledigare. Vilken vecka det har varit. Så fin men ändå oerhört krävande. Jag försöker släppa den och kastar den vita blusen i tvättkorgen.
Bilder och händelser från gårdagens besök pockar ändå på. En totalt förtvivlad kvinna vars man, inte ens 50 år fyllda, hade hastigt avlidit.
Vi satt i närmare fyra timmar på kontoret och försökte reda ut allt känslokaos tillsammans med den praktiska utformningen. En stor del av tiden gick åt till att kvinnan om och om igen beskrev hela händelseförloppet när hennes man dog. Från de begynnande domningarna i armen till senare kollaps och tumultartad färd i ambulansen där han sedan avled.
”Han var ju aldrig knappt ens förkyld. Han tränade och var hälsosam. Varför?! Varför?! Jag fattar inte, jag fattar inte…”
Under ett sådant besök går jag in i någon slags djupinkänning av hela situationen. Jag lyssnar på det som sägs, men även det som inte sägs. Någonstans där emellan försöker jag försiktigt lösa den ena praktiska fråganefter den andra. För att sedan slungas tillbaka till berättelsen om mannen och på något vis försöka nå kärnan i alltsammans.
Vem var han? Vad hade han velat nu?
Det var december månad och vinden dansade utanför kontoret på snöslaskiga gator. Under sista timmen av mötet började begravningsutformningen falla på plats. Kvinnan upplevdes lugnare och började prata om livet efter detta. ”Vad tror du?” sade hon och spände ögonen i mig. ”Tror du att det finns något liv efter döden? Du som jobbar med detta. Vad tror du händer nu?
Jag tänkte att jag vet precis vad jag tror händer nu, men det kan jag inte säga. Att jag trott på änglar sedan jag varit liten och sagt godnatt till alla avlidna släktingar var natt innan jag somnade.
Som begravningsrådgivare måste vi hålla oss neutrala även om vi så klart kan ge glimtar av våra egna personliga tankar.
Jag sträckte mig efter pärmen för att ta fram ett sista dokument jag behövde ha påskrivet. ”Det där är jättesvårt, jag vet inte riktigt vad man kan säg…” började jag men hann inte avsluta meningen. En stor fjäril lyfte från pärmen när jag öppnade den. Den cirkulerade en stund i rummet till den till slut landade en bit bort på bordet.
Både jag och kvinnan bara stirrade på den, och sedan på varandra. Det var mitt i vintern. Vad i hela friden? Vi började skratta till slut, och bara skakade på huvudet.
”Jag antar att fjärilen svarade på din fråga, log jag. Där finns saker som vi inte kan förstå eller förklara. Och det är nog inte meningen att vi ska kunna det heller.”
”Mamma, hallå, kommer du eller?” Otålig dotter rycker tillbaka mig till verkligheten. Vi beger oss till bilen och påbörjar vår långtur. Sent på kvällen anländer vi till den lilla stugan som ligger inbäddad i ett täcke av snö.
Trött och hungrig ställer jag mig och börja steka några köttbullar. Tankarna vandrar och jag känner plötsligt en oro växa. Känns det inte konstigt i armen? Domnar den? Pulsen skenar och mardrömsscenarion målas upp. Är det något fel på mig, på hjärtat?
Ett vrålskrik hörs från sovrummet. ”Mamma, kom! En mal, en sån äcklig mal!”
Jag släpper stekspaden och springer in till dottern som står i sängen och pekar ut i luften. Där flyger den. Men det var ingen mal. Det var en fjäril.
I samma stund lugnar sig mina katastroftankar och jag får en slags uppenbarelse. Det var inte min ångest jag kände och det var inte min berättelse jag upplevde.
Notis:
Begravningsrådgivare får dagligen både se och höra berättelser och situationer som kan vara mycket svåra att föreställa sig. Det finns samtidigt inga krav på avlastande samtal så som förekommer inom till exempel Räddningstjänsten eller poliskåren.
Vi måste själva se till att hitta en slags balans mellan det personligt inkännande och det neutralt professionella. Detta kan ta flera år och berättelsen ovan är från en tid när jag jobbade med att försöka finna just denna.
Om Catharina
Catharina Lindell är tredje generationen i företaget Kävlinge Begravningsbyrå. I mer än ett decennium har hon fört filosofiska journaler över sin yrkesroll. Samtidigt som Catharina symboliserar själva urtypen av en begravningsentreprenör som är starkt förankrad i sin ort och jobbar extremt mycket, så gör hon också ett unikt avtryck genom sin kreativitet och person. För 10 år sedan startade Catharina Black Angels där tjejer på motorcyklar erbjuder MC-kortege för de begravningar som önskar. Det ledde så småningom till den gripande dokumentärfilmen om Black Angels där vi får följa Catharina och cancersjuka Staffan ett år fram till hans begravning.