Begravningsentreprenörens dagbok, del 11
Ur dagboken oktober 2013
Kl. 03.23 väcks jag med ett ryck av telefonen på nattduksbordet med en alarmerande ton. Yrvaken och knappt medveten om dag eller tid, svarar jag med rosslig röst. Det är jouren som rapporterar in ett dödsfall, där den avlidne också behöver förflyttas från sin bostad. Jag bekräftar, skriver upp namn, personnummer, var kvinnan befinner sig samt telefonnummer till anhörig på plats.
I sunkiga pyjamasbyxor masar jag mig ut till köksbordet med ett anteckningsblocket och telefonen. Jag sätter på en kanna kaffe och försöker sjunga upp rösten innan jag ringer till familjen. Det är maken som svarar.
Anna 83 år hade gått och lagt sig på kvällen. Hon och hennes man hade ätit kvällsmat som vanligt. Kalops och potatis med ångade morötter och inlagd gurka. Efteråt hade de kollat en deckare på TV och sedan tillsammans krupit ner i sängen. Så som de gjort i över 60 år. Med den trygga godnattfrasen där maken säger ”Nattinatt älskling, vi ses imorgon.” Och Anna svarar, ”God natt älskling, vi ses ju hela natten.”
Jag hör honom snyfta mellan meningarna. Anna hade mått bra kvällen innan. Visst hade hon haft diverse åldersrelaterade åkommor, men i det stora hela var hon ganska frisk. ”Hon har bara somnat in, så skönt för henne”, rosslar han fram mellan snörvlandet.
”Jag beklagar så oerhört och kan inte föreställa mig hur det känns att förlora någon man delat ett helt liv med. Vi tar det så nätt nu, men det första vi måste göra är att flytta Anna. Hon behöver komma till ett kylrum nu inom de närmsta timmarna. Har läkare varit där och konstaterat dödsfall?”
Tydligen hade en jourläkare precis åkt därifrån och allt var klart med dödsbevis och blanketten med bårhusmeddelandet som vi måste få med oss. Maken hade valt att inte begära obduktion, trots det oväntade dödsfallet. ”Vi är ju inga ungdomar direkt. Hon var gammal, jag vill inte någon ska undersöka henne. Låt min lilla älskling vara.”
Vi bestämmer att begravningsbilen anländer till deras bostad om cirka 1 timme från och med nu. Samtalet avslutas och jag ringer vidare till min kollega. En pensionerad kyrkvaktmästare med bakgrund inom lantbruket. Hårt arbetandes sedan 13 års ålder. Stark i kroppen trots numera hög ålder och alltid redo att ställa upp.
Den sunkiga pyjamasen byts ut till kostymen som alltid hänger på sin givna plats. Håret flätas och några drag med mascaran får räcka. Jag sveper den sista koppen kaffe och beger mig till garaget. Det är februari månad och det ligger ett mjukt snötäcke på marken. Kollegan är redan på plats och har både kört ut begravningsbilen, lastat in båren och förberett med lakan och bårplast.
”Gomorron, ler han. Pigg och redo?” Vi rullar sakta mot den angivna adressen. Små snöflingor landar på bilrutan. Väl framme är det ett prydligt litet radhus vi stannar utanför. Med planterad ljung på trappan och en fin krans av kottar och granris på ytterdörren. Maken öppnar dörren, vi hälsar på varandra, presenterar oss och beklagar ännu en gång. ”Hon är här inne, följ med.” Han visar in oss genom en långsmal hall. Där är hemtrevligt med mattor och gammeldags möbler. En guldspegel med en massa fotografier och julkort inkilade i ramen, förmodligen från deras barnbarn.
Anna ligger rofyllt i deras stora säng. Hon har täcket över sig och en extra filt med röda stjärnor på. Vi bugar vid fotändan och närmar oss försiktigt. Det ser ut som att hon sover, men ändå inte. Jag kan inte sätta fingret på vad känslan är men den är alltid densamma när jag kliver in i ett rum hos en avliden. Det är liksom som om något fattas. Hennes arm är fortfarande varm när vi kontrolläser personnumret på armbandet som läkaren satt dit.
”Jag klädde på henne sina gröna favoritraggsockor. Hon fryser så lätt.” Maken stod tätt vid vår sida och bara tittade på henne. Vi förklarade att nu kommer vi att veckla ut båren jämte sängen, och sedan försiktigt lyfta över henne. ”Vill du vara här när vi gör det?” sade jag och lade min hand på hans axel. Han nickar, ”Ja, jag vill hjälpa till”.
Vi hjälptes åt alla tre att lyfta över henne från sängen. Den egna kudden, täcket och filten fick följa med. Varsamt slöt vi lakanet över henne, samt spände upp tygkapellet över båren av hänsyn till integritet och eventuellt nyfikna förbipasserande. Vi lyfter in båren i bilen, bugar för Anna. Och sedan står vi där en stund tillsammans medan snöflingorna dalar ner.
”Nu kör vi in Anna till bårhuset. Försök att äta och sova lite nu, så hörs vi i veckan när du orkar träffas och gå igenom allt med begravningen.” Jag sträcker fram min hand, men maken besvarar mig med en kram. Tårarna vällerupp i hans ögon igen. ”Tack”, säger han. Sedan lägger han handen på båren, ”Nattinatt min lilla älskling.”
Notis:
Bårhämtningar av avlidna kan vara både fysiskt och känslomässigt mycket utmanande. Vi arbetar ofta i belamrade och trånga utrymmen. Trappor utan hiss och mycket tunga lyft. Detta fysiskt tunga arbete ska samtidigt utföras då vi ur ett känslomässigt plan träder in i en privat sfär. Någons hem.
Vi måste vara högst inkännande och beredda på att möta alla möjliga och ibland nästan omöjliga reaktioner från de efterlevande.
Om Catharina
Catharina Lindell är tredje generationen i företaget Kävlinge Begravningsbyrå. I mer än ett decennium har hon fört filosofiska journaler över sin yrkesroll. Samtidigt som Catharina symboliserar själva urtypen av en begravningsentreprenör som är starkt förankrad i sin ort och jobbar extremt mycket, så gör hon också ett unikt avtryck genom sin kreativitet och person. För 10 år sedan startade Catharina Black Angels där tjejer på motorcyklar erbjuder MC-kortege för de begravningar som önskar. Det ledde så småningom till den gripande dokumentärfilmen om Black Angels där vi får följa Catharina och cancersjuka Staffan ett år fram till hans begravning.