Begravningsentreprenörens dagbok, del 10
Ur dagboken oktober 2013
Om saker och ting skulle gå fel, gärna allt på en gång, så var idag en sådan dag. Diskmaskinen lade av i helgen och köket såg ut som ett bombnedslag när jag flög runt på morgonen, febrilt letandes efter en någorlunda ren kaffekopp.
Ledsen femåring som inte alls ville till förskolan, utan drev hjärtskärande övertalningsteknik om att få följa med mig till jobbet. Och som grädde på moset ett långt och dränerande samtal från svartsjuk pojkvän, innan klockan ens slagit 08.00 på morgonen.
Sen till jobbet överskreds möjligtvis hastighetsbegränsningen på den lilla landsvägen och ut kliver en polis och vinkar in mig till sidan.
”God morgon, körkort tack. Du vet att det är 80 km/h här va? ”
Jag nickar skamset och tar upp körkortet. ”Har en dålig dag och är sen till jobbet. Det är en begravningsbyrå och jag har ett viktigt möte med ett sorgehus om bara 30 minuter. ”
Polisen noterar svarta kostymen och loggan på bröstet. Och så ler han plötsligt.
”Och jag som inte trodde ni hade bråttom i er bransch, det är väl lite sent för det liksom. ” Jag suckar i mitt inre åt hans lilla skämt men ler artigt och tar emot boten och får köra vidare.
Väl utanför kontoret har jag två missade samtal från tröttsamma pojkvännen, vilka jag ignorerar. När jag kliver ur bilen river jag en maska på de nya, fina strumpbyxorna.
Familjen står redan utanför kontoret. En man som vankar fram och tillbaka, rökandes en cigarett och två tonårsflickor som sitter på trappan.
”Förlåt, börjar mannen som jag förstår är maken till den avlidne, vi är lite tidiga.”
”God morgon, ingen fara alls. Jag beklagar så oerhört för er Sara. Kom så går vi in och pratar i lugn och ro.” Jag hälsar på dem var och en och visar in dom till kontoret.
Flickorna 14 och 18 år gamla, är till en början tysta och försiktiga, men börjar snart berätta om sin mamma. Det är ett fantastiskt personporträtt som målas upp. Om en kvinna, precis fyllda 50 år, som dedikerat sitt liv åt att hjälpa andra. Med bakgrund inom läraryrket brann hon för humanitära och samhällspolitiska frågor. Hon såg till den lilla människan, som de uttryckte det, och hade ett aldrig sviktande hopp om det goda i mänskligheten.
Mannen fyllde i och berättade historier om påhitt hon kunde hitta på. Envis och positiv, hon gav sig liksom inte. Det var med värme dom berättade. Med många leenden och ibland riktiga skratt.
När dom gick över till sjukdomsbilden, om cancerdiagnosen som ställdes för 6 år sedan, ändrades deras uttryck. Till en sorgsenhet, men inte till en förtvivlan. De berättade om hennes stora mod och beslutsamhet att inte låta sjukdomen vinna. Hur hon kämpade med behandlingar och smärtsamma biverkningar, men ändå behöll sin glöd. Hon vägrade se sig själv som ett offer och försökte behålla sin positivitet och hopp ända in i det sista.
Sara hade också varit noga med att involvera familjen. Hon hade berättat öppet om sina tankar och ibland rädslor. När sjukdomen förvärrades och hon landat i en slags acceptans av detta, skrev hon ner i detalj hur hon önskade sin begravning.
Framför mig låg ett gediget dokument, ett Livsarkiv. Där Sara hade planerat allt ifrån var ceremonin skulle äga rum, till var hon skulle gravsättas. Vilka blommor som skulle pryda kistan, vilken präst som skulle förrätta begravningen och vilken musik som skulle spelas (på högsta volym inom parentes).
Jag noterade att ”Close My Eyes Forever” av L. Ford & O. Osbourne skulle avsluta ceremonin.
”Vi hoppas det är Ok att spela Ozzy i kyrkan, den prästen hon vill ha ska tydligen vara lite modernare, sade maken och log.
Alldeles tagen av deras historia, hade min stressiga morgon och triviala bekymmer helt suddats ut. Jag riktigt skämdes som jag hade tyckt synd om mig själv. Den familjen förändrade själva kärnan i mig. Folk undrar ofta hur jag kan vara så optimistisk jämt och ändå arbeta med döden? Det är denna påminnelse och perspektiv som är den absolut största gåvan och därmed svaret.
Notis:
Livsarkiv och andra former av framtida förordnanden är ett sätt att visa omtanke om sina nära och kära. Det är också ett sätt att själv bli säker på att man får det precis som man vill ha det. Livsarkivet är kostnadsfritt och finns att hämta på alla Auktoriserade Begravningsbyråer. Det går även att fylla i digitalt på Livsarkivet.se
Om Catharina
Catharina Lindell är tredje generationen i företaget Kävlinge Begravningsbyrå. I mer än ett decennium har hon fört filosofiska journaler över sin yrkesroll. Samtidigt som Catharina symboliserar själva urtypen av en begravningsentreprenör som är starkt förankrad i sin ort och jobbar extremt mycket, så gör hon också ett unikt avtryck genom sin kreativitet och person. För 10 år sedan startade Catharina Black Angels där tjejer på motorcyklar erbjuder MC-kortege för de begravningar som önskar. Det ledde så småningom till den gripande dokumentärfilmen om Black Angels där vi får följa Catharina och cancersjuka Staffan ett år fram till hans begravning.