Bakom varje siffra finns en människa

Som egen företagare är man van att myndigheter avkräver en befattningsbeskrivningar på olika sätt eftersom man inte alltid är anställd i ordets rätta bemärkelse. För egen del har jag dock alltid trott att det skulle räcka med att det står i mitt företags bolagsordning vilken typ av verksamhet jag ägnar mig åt.

Därför ignorerade jag hela hösten de brev som Statistiska Centralbyrån gång på gång skickade till mig och där jag ombads upplysa dem om vilken yrkeskår jag tillhörde för kodning enligt SSYK (?). Jag trodde att dessa upplysningar var frivilliga. Dumma mig.

Döm därför om min förvåning när jag nyligen fick ytterligare en påstötning från SCB, denna gång i ganska hotfulla ordalag. ”Du har trots tidigare brev inte inkommit med de upplysningar vi efterfrågat,” och så vidare. Jag blev faktiskt lite rädd. Ärligt talat borde alla myndigheter skaffa sig en bra copy writer som kan skriva snällare brev.

Jag bläddrade lite i den jättelunta på 56 sidor som hade följt med brevet. Där fanns tusentals och åter tusentals yrkeskoder att välja bland. Kallsvetten bröt fram i min panna – hur skulle jag kunna välja rätt kod? Och vad skulle hända om jag valde fel och sedan arbetade med något helt annat? Kunde jag hamna i fängelse? Tänk om jag i framtiden skulle få ett uppdrag som inte passade in i den kod jag hade valt? Skulle jag bli tvungen att tacka nej till jobbet då?

Frågorna var många och tack och lov stod det i det hotfulla brevet
– allra längst ned – att man kunde ringa ett telefonnummer om man behövde hjälp. Det var alldeles uppenbart att jag var i skriande behov av hjälp så jag tog genast upp telefonen och ringde numret, som gick till Sundsvall.

På första signalen (!) svarade en man med lugn stämma: ”Det är Håkan”. Jag förklarade läget och han sa: ”Vad gör du?”. ”Ja, lite allt möjligt”, bekände jag svävande, ”skriver, läser, pratar”. Jag hörde hur han skrev. ”Ritar du också?” undrade denne fantastiske man. ”Inte jättemycket”, sa jag sanningsenligt.

”Då blir det kod 2451 och du kan slänga alla papper du har fått från oss”, slog Håkan på Statistiska Centralbyrån i Sundsvall fast. Jag blev plötsligt alldeles matt. ”Är det säkert?”, frågade jag med darrande röst. ”Ja, nu har jag bestämt detta – är du nöjd med 2451?” Håkan lät plötsligt mycket, hur ska jag uttrycka det, officiell.

”Det låter jättefint”, sa jag lättad. Jag var nog en aning chockad, ärligt talat, eftersom detta var det mest mystiska samtal jag haft med en svensk myndighet i hela mitt liv. Hände det verkligen på riktigt?

Och ännu var det inte över heller, för Håkan med den underbara rösten avslutade vårt samtal med orden: ”Tusen tack för att du ringde mig”.

Ibland överträffar verkligheten dikten hur många gånger som helst.

Åsa Scharin