Gravfriden tolkas om

Evigheten är under någon form av omförhandling. Det konstaterar Helena Nordh och Cristina Prytz i gravfridsprojektet Härifrån till evigheten. De har lyssnat in hur lagarna som rör gravsatt stoft tillämpas i praktiken.

I projektet studerar de hur samhället kan möta framtidens behov av gravplatsmark, bland annat genom att återanvända existerande gravplatser. De söker svar på frågor om gravfrid och hur begravningsplatser kan utvecklas utan att det strider mot gällande lagar.

 – Gravfriden skyddas i svensk lag, men under arbetets gång och i intervjuer med församlingarna och begravningshuvudmännen har vi sett att de praktiserar lagstiftningen lite olika och att det kan finnas utrymme för tolkningar av såväl Begravningslagen som Kulturmiljölagen, säger Helena Nordh, landskapsarkitekt vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), som tillsammans med historikern Cristina Prytz leder projektet.

Forskningsfrågorna som de arbetar med är:

Hur har begreppet gravfrid utvecklats i lagar och regelverk i Sverige de senaste 150-åren?

Hur tillämpas och tolkas gravfrid av begravningshuvudmän, myndigheter och Svenska kyrkan?

Hur kan huvudmännen återanvända och vidareutveckla befintliga begravningsplatser utan att komma i konflikt med etiska, juridiska eller religiösa aspekter?

Hur förvaltas historiska begravningsplatser, som hospitalkyrkogårdar eller gravkvarter utan aktiva gravrätter och hur skulle dessa kunna aktiveras för nya gravsättningar?

De hade en bild av att det generellt råder platsbrist för gravar i landet. Inte minst för att Sverige utvecklas till ett mer mångkulturellt samhälle kan behovet av särskilda gravplatser komma att öka, såsom kistgravar för muslimska avlidna. Samtidigt väljer 86 procent av invånarna kremation, med följden att urnor inte tar lika stora ytor i anspråk som kistor. Det visade sig, när de två forskarna rest runt och intervjuat begravningshuvudmän i både små och stora förvaltningsområden, att platsbristen inte alls är så genomgripande som de först trodde utan att det ser väldigt olika ut på olika platser i landet. Vilket kan vara en bidragande orsak till att praktikerna runt återupplåtande kommit att skilja sig åt.

Det har väckt frågan hos Helena Nordh och Cristina Prytz om det är viktigt att alla gör lika, eller om det tvärtom är så att de kontextuella skillnaderna gör att det i stället är viktigt med större tolkningsmöjligheter och flexibilitet? Där det de facto råder platsbrist, som i storstadsregionerna, ser det ut att vara mer nödvändigt att strikt följa rutiner kring exempelvis återupplåtande av gravar.

I de större förvaltningarna behöver de ha större distans och skapa rutiner som inte är förhandlingsbara. Medan det i de mindre ofta finns en närhet till de anhöriga och större ansträngningar görs för att möta de enskildas önskemål.

Forskarna är nu inne i en fas då de sammanställer sina insamlade data. I höst håller de i en temadag om gravfrid (se separat notis) och de arbetar även med en internationell utblick.

– Hanteringen av kvarlevor ser olika ut och det varierar vad som är tillåtet. I Nederländerna är det möjligt att låta göra smycken innehållande avlidnas aska, det skulle inte gå i Sverige idag. I Storbritannien pågår en revidering av regleringen runt gravrättstiden för att göra det möjligt att återupplåta gravar tidigare, berättar de två forskarna. Så småningom kommer projektet att presentera ytterligare ett par vetenskapliga publikationer, en med historiskt och en mer praktiknära på engelska för en internationell publik.