Monica gräver i antiken och på skånsk kyrkogård

För Monica Nilsson är döden en del av vardagen. Större delen av året arbetar hon på en kyrkogård i skånska Svalöv. Men några veckor per år gräver hon som medelhavsarkeolog i antiken på Sicilien eller i Grekland. Två till synes olika yrken, men i hennes ögon är de besläktade.

– Jag tänker mycket på de döda och deras relation till de levande i båda jobben, säger Monica och rättar till sin solhatt.

Det är i slutet av februari och apelsinerna hänger solmogna på sina grenar. Vulkanen Etna puffar ut små vita rökmoln mot den klarblå himlen, men solen når inte riktigt ner i den två meter djupa gropen där Monica varsamt går igenom det antika jordlagret med en liten hacka. I en trälåda lägger hon skärvor av keramik från 400-talet före Kristus. Det var då den grekiska staden, hon nu utforskar med arkeologer från Göteborgs universitet, grundades uppe i bergen under dagens Francavilla di Sicilia.

Monica är medelhavsarkeolog med specialisering på den grekiska bronsåldern. Under åren har hon deltagit i utgrävningar i Grekland, Cypern, Pompeji och på Sicilien. Sammanlagt har det blivit åratal i fält.

– Många arkeologer lämnar fältarbetet efter ett tag. Det är fysiskt tungt. Men jag älskar den delen.

Erfarenheten av att utforska jorden har gett henne ett slags intuition.

– Jag vet när jorden förändras. Det är svårt att förklara, men jag känner att här är det något.

Ofta leder den känslan till fynd av föremål, byggnader eller människoben. De döda dyker upp där man minst anar det. Antika husgrunder kan visa sig innehålla begravningar från senare tider. I antikens Grekland kunde familjer begrava spädbarn i husväggar eller under golv.

– Det säger något om relationen mellan levande och döda. I vårt samhälle har vi kommit långt från döden. Förr levde människor med döden på ett helt annat sätt.

Trots att Monica varit nära att dö räds hon inte döden.

– För att livet ska existera måste allt kunna dö. Jag ser det som ett kretslopp där allt återgår till naturen.

Den inställningen präglar både hennes arbete som arkeolog och kyrkvaktmästare. På kyrkogården möter hon inte ben från en avlägsen forntid utan människor i akut sorg. Det är mötet med de sörjande som berör henne mest.

– Sorgen är rå och ny. Många har ännu inte hunnit förstå eller accepterat att personen verkligen är borta.

Hon minns sin första begravning som kyrkvaktmästare. Det var en gammal kvinna hon aldrig hade träffat innan men det kändes ändå tungt och hon överväldigades av tårar. Med tiden har rollen blivit mer fokuserad på det praktiska, att ordna ljud och ljus, välkomna anhöriga och se till att ceremonin fungerar.

– Men jag blir fortfarande berörd av sorgen och saknaden.

Ändå upplever hon kyrkogården som en fridfull arbetsplats.

– Många undrar om det är obehagligt att jobba bland gravar. Jag tycker det är vackert och rofyllt. Det är fåglar som sjunger och människor som kommer för att minnas.

Spåren av sorg finns även i arkeologin. I gravar från antiken kan små föremål berätta om relationer mellan människor. Ett barn kan ha begravts med en leksak. En hund kan ligga vid sin ägares sida. På grekiska gravreliefer från 400-talet före Kristus sträcker sig familjemedlemmar mot varandra i avsked.

Själv har hon hållit i 3 500 år gamla människoben. Det är inte själva benen som berör mest utan berättelserna bakom. Hon minns särskilt en utgrävning i Grekland där ett barns skelett hittades under en rasad mur.

– Det tolkades som att bosättningen hade attackerats och bränts och att barnet blivit kvar. Det kändes tragiskt.

Ett annat minne kommer från Pompeji – men handlar inte om arkeologi utan om händelsen som sånär kostade henne livet. Under ett åskoväder tog hon och några kollegor skydd under ett tak bredvid en hög cypress. När blixten slog ned i cypressen slogs Monica och de andra till marken.

– Huvudet kändes som om det höll på att sprängas och det luktade bränt. Jag trodde håret brann, men det var skosulorna som smält. Allt gick väldigt snabbt, men jag, som alltid varit rädd för åska, hann tänka ”så typiskt att jag ska dö så här.”

Hon överlevde men hennes tidigare så gott som fotografiska minne försvann och hon har svårare att lagra nya minnen sedan dess. Upplevelsen förändrade också hennes syn på livet, i varje fall för en tid.

– Jag tänkte att det fanns ett syfte med att jag hade överlevt, något särskilt just jag skulle utföra. Under några år var jag inte ens rädd för att flyga. Men jag tror inte det längre. Jag tror det var slumpen.

Text & Bilder: Anna Rehnberg