Avskedsceremonin – en snitslad bana

Artisten Edda Magnason är mest känd för svenska folket efter sin rolltolkning av Monica Zetterlund i filmen Monica Z. För Edda Magnason innebär en begravning ritualer som är viktiga – de är en snitslad bana att hålla sig till för den som är förkrossad av sorg.

Artisten Edda Magnason albumdebuterade 2010 med sin sinnrika och lekfulla popmusik och har sedan dess släppt ett antal album och ep i eget namn. Många känner till hennes hyllade tolkning av Monica Zetterlund i filmen Monica Z, en rollprestation för vilken hon belönades med en Guldbagge. Hon har närvarat vid ett antal, ”men inte gastkramande många”, begravningar. Hon har förlorat sina morföräldrar, sin farmor, en gudförälder och en syster till en närstående person.

Edda tycker att en begravning är något väldigt spirituellt och upphöjt.

– En viktig närvaro i livet. Jag tycker mycket om ceremonier i allmänhet och tror att många anhöriga har hjälp av ritualer – en sorts ”snitslad bana” som man kan hålla sig till, speciellt om man är helt förkrossad inombords.

Edda brukar ha små privata ceremonier i hemmet när någon som har varit viktig för henne har gått bort. Hon hedrar dem genom att tända ett ljus, kanske tända rökelse och skriva en lapp.

En offentlig person vars bortgång berörde henne starkt trots att hon inte kände honom personligen var jazzpianisten Esbjörn Svensson, som 2008 gick bort i en tragisk dykolycka, endast 44 år gammal.

– Då grät jag. Hans död var så plötslig och chockartad. Han hade varit en inspiration och pianoidol för mig i slutet av 90-talet och jag hade drömt om att få spela med honom.

Edda har också närstående som har förlorat syskon, däribland en kvinna som bara var 34 år när hon gick bort i cancer.

– Hennes bortgång var utdragen och oerhört jobbig. Man kände ständigt närvaron av hennes sjukdom. Hon tappade håret medan hon gick på behandling och jag klippte henne i samband med det.

Edda var då drygt 20 och hade fortfarande den känsla av odödlighet som man kan ha i den åldern. I dag, när hon är dubbelt så gammal, känner hon mycket tydligare att allt är ”ändligt”.

I samband med sin farmors begravning på Island uppträdde hon själv med sång.

– Det som är svårt med ett sådant sammanhang är att man får en ”professionell hinna” runt sig. Det är skarpt läge och man tvingas på något sätt koppla bort sitt privata jag för att vara i skick att ge andra en upphöjd upplevelse. Det innebär tyvärr att man samtidigt blir mindre närvarande.

Var det någon skillnad mellan begravningen på Island och de du närvarat vid i Sverige?

– På Island var det öppen kista. Det var ett litet kapell och man fick se farmor ligga där. Allt kändes så nära.

Edda tror att vi i Sverige är ganska bra på att gömma oss bakom formaliteter, försäkringar och stämplar. Kanske för att vi som nation har varit ganska förskonade från krig och död.

Många tycker det är svårt att veta hur vi ska bete oss inför andras sorg. Människor är rädda att säga fel saker, såra någon eller trampa i klaveret på olika sätt. Ofta kan det sluta med att vi inte säger något alls.

Avslutningsvis reflekterar Edda kring det faktum att många svenskar knappt kan ta emot beröm utan att börja skruva på sig.

– Jag tror vi tar allt så bokstavligt. Det finns inte många standardfraser eller tomma ord att fylla tystnaden med när vi småpratar. Jag minns en gång när min isländska faster vände sig om i bilen och sa ”Edda, vad säger du?”. Jag blev helt ställd, kunde varken språket eller visste vad jag hade att säga. Men då fick jag lära mig att man svarar ”allt gott”, så är allt på banan. Kanske det räcker att beklaga sorgen om man inte har något att säga. Allt är bättre än tystnad.

Anders Lundquist

Edda Magnason

Född: 1984.

Bor: Söderort i Stockholm.

Familj: Maken Niclas Lindström (ljudtekniker och musiker) och dottern Nanna, 10 år.

Gör: Artist, musiker och konstnär.

Aktuell med: Spoken word-albumet Den gigantiska sjön. Talat ord till genomkomponerad musik. Dess innehåll är också del av en liveföreställning i soloformat.