Här betade får och svin

Från vildvuxna gravområden runt kyrkorna där djuren betade till intrikat formgivna parkliknande miljöer med oerhörd detaljering. Landskapsarkitekten Monica Sandberg berättar om kyrkogårdarnas förvandlingar genom seklerna.

– Historien upprepar sig inte, men den rimmar, säger hon.

Monica Sandberg är utbildad vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, och är speciellt inriktad på kyrkogårdar. Hon har prisats för sitt arbete med Norra kyrkogården i Visby och gjort sig känd för sitt sätt att kombinera kulturhistoriska miljöer med biologisk mångfald.

Under en konferens för Nordiska föreningen för kyrkogårdar och krematorier (NFKK), höll hon en mycket uppskattad föreläsning, då hon visade bilder på gamla tiders kyrkogårdar men också nutida. Nedanstående är en bearbetad och förkortad version av föreläsningen:

1600–1700-tal

• Vildvuxet
• Djur betade
• Gravar i kyrkan

De äldre kyrkogårdarna var ofta muromgärdade och hade en vildvuxen och oplanerad karaktär med informella gångar och inga eller få träd. Varje gård hade sitt eget gravområde. Gravarna med sina kullar låg i en äng och hade olika slags gravvårdar, mestadels träkors i olika former men även några stupor och stenar, både stående och liggande. Gravarna lades i öst-västlig riktning så att den gravsatte vid uppståndelsen kunde se Jesus komma från öster.

Stupan var ett litet lågt mer eller mindre bearbetat hus över graven. Kanske som skydd så att de döda inte skulle gå igen, eller för att markera och freda graven. Formen återfinns i gravmonument från tidig medeltid.

Gravvårdar av trä var under lång tid den absolut vanligaste formen och den är sprungen ur den uppställda dödsbrädan som den döde bars till kyrkogården på.

Samma yta användes flera gånger, gamla skelettdelar togs upp för att ge plats för nya begravningar. På kyrkogårdarna fanns benhus för de omhändertagna benen.

Kyrkogården var ett uterum där man samlades för att göra affärer, skipa rätt och ta gemensamma beslut.

Adel, präster och rika familjer kunde begravas inne i kyrkan.

En löneförmån som klockaren hade var att bärga hö på kyrkogården. Långt in på 1800-talet var kyrkogårdarna i de flesta församlingar täckta med gräs och det var inte ovanligt att kreaturen släpptes in för att beta på begravningsplatsen när höet skördats.

1800-tal

• Platsbrist och hygienkrav
• Flytt utanför städerna
• Formgivning och sociala skillnader

Redan år 1783 förbjöds försäljning av nya gravar inne i kyrkorna av sanitära skäl. Några år senare, 1794, förbjöds gravsättningar helt i Uppsalas kyrkor. Även ute på städernas kyrkogårdar var det fullt och ohållbara hygieniska förhållanden. År 1805 gick därför ett kungligt brev ut om att kyrkogårdarna skulle flyttas utanför städerna och förses med anständigt stängsel … ”samt träd däromkring planteras”. För att skynda på förändringen förbjöds gravsättningar inne i städerna helt år 1815.

När de nya begravningsplatserna inrättades en bit utanför stadskärnan fick de en mer planerad form – de blev formgivna arkitektoniska anläggningar, ofta rätlinjiga med tydlig omgärdning, markerade ingångar, träd i kransar och alléer liksom strikta gravkvarter som skulle ge gravplatserna en värdig och tilltalande inramning. De fick gärna ligga nära ett öppet landskap, så att blicken kunde vandra långt bort i fjärran. Det knöt an till tanken om ”den eviga sömnen” – så som de gamla grekerna en gång betraktat döden.

Idén om grönska på kyrkogårdarna hade redan uttalats av Skarabiskopen Jesper Svedberg i början av 1700-talet som menade att träden och örterna är en påminnelse om människans eviga liv och att de liknar uppståndelsen. Träden och grönskan hade en tydlig symbolik. De pelarformiga träden, även kallade ”himmelsträd” symboliserade uppståndelsen och förbindelsen mellan det jordiska och himmelska. På många gravplatser planterades träd med hängande former, de benämns ofta ”Sorgeträd” för sitt hängande lövverk som påminner om sorgens tårar. Barrväxternas ständiga grönska symboliserade tanken om det eviga livet.

1800-talet är romantikens tidevarv och begravningsplatserna sågs också som stämningsfulla miljöer lämpliga för existentiella funderingar och att komma nära sina innersta äkta känslor. De allékantade gångarna inbjöd till stilla promenader och på sittplatserna gavs det möjlighet för en stunds eftertanke och kontemplation.

Under 1800-talet blev även den individuellt och personligt utformade köpegraven en konstnärlig eller arkitektonisk uppgift. Inspirationen hämtades ofta från antiken med pelarformer och obelisker. Gravplatsen hade rikliga uttryck i former, möbler, växter, skulpturer, texter och dekorer. Urnor och andra symboler blev vanliga. Urnan är en klassisk symbol för död och sorg, en hyllning till den bortgångne och en erinran om att minnet lever vidare i evighet. Gjutjärnet var ett nytt och modernt material som kom med industrialismen. Det användes till kors, staket och gravvårdar. Det var hållbart och dekorativt och signalerade framsteg. Trenden har också kallats Kyrkogårdsträdgården då gravplatserna smyckades med rika gravrabatter med plantor från hemmagården och nya exotiska växter på modet. Den fann naturligt sin plats i den mer planerade kyrkogården, som inte längre besöktes av betande djur.

De individuella sociala manifestationerna på köpegravarna, ofta med stora och pompösa gravmonument, pekade på klasskillnaderna och skapade röriga och oharmoniska begravningsplatser. Debattörer kring sekelskiftet 1900 såg dem som stenutställningar med enskilda skrytobjekt som tog över på bekostnad av harmoni och stillhet. Allmängravarna med sina anspråkslösa träkors stod i kontrast till de stora monumenten. Det var gravarna de mindre bemedlade var hänvisade till och de låg ofta som stora fält i kvarterens inre. Gravkullar var vanligt på alla gravar, ibland bevuxna med gräs eller andra marktäckare.

1900-tal

• Kremeringar
• Skogskyrkogårdar
• Jämlikhet

När industrin utvecklades kunde till och med den hårdaste av bergarter bearbetas med de nya maskinerna. Det blev massproduktion av gravstenar, som blev till standardiserade katalogvaror. Priserna sjönk och det blev möjligt för även för gemene man att skaffa en gravvård av sten. 1900-talet är verkligen gravstenens århundrade på begravningsplatserna. Fortfarande en bit in på 1900-talet var titlar på stenarna en stor sak, de visade den sociala ställningen i lokalsamhället och var viktiga för identiteten och stoltheten.

I början av 1900-talet fick vi allmän rösträtt, samhället präglades alltmer av social utjämning och individen skulle anpassa sig för det gemensammas bästa. Demokratin hade sitt genombrott.

På begravningsplatserna blev gravplatsföreskrifter blev ett verktyg för att ge regler för gravstenen och den individuella smyckningen av graven. Föreskrifterna syftade ofta till att ge så enhetliga gravanordningar som möjligt inom ett kvarter, vad gällde storlek, form och material. De skulle bidra till en sammanhållen helhet.

Så kallade portföljstenar var vanliga omkring 1950 till 1970. Dessa var lågbreda, rationellt tillverkade stenar med standardmässiga texter och dekorer. Många förfasade sig över gravkulturens förflackning men samtidigt speglar gravvårdarna samhällets strävan efter sociala utjämning vid den här tiden.

De första skogskyrkogårdarna kom i Tyskland vid sekelskiftet 1900. I och med inflyttningen till städerna, då banden till nyttoskogen eller den farliga mörka skogen kapades, kunde skogen romantiseras. Naturen blev en del i kyrkogårdsmiljön. Här fanns även tanken att besökarna skulle få uppleva sambandet liv-död-liv och man såg värdet av en stämningsfull miljö med estetiska och konstnärliga kvalitéer, lämpad för kontemplation och eftertanke.

Karlskoga skogskyrkogård var den första i Sverige och invigdes 1908. Det moderna samhället behövde moderna begravningsplatser. Även idéer om jämlikhet lyftes fram. Alla gravar skulle vara lika stora och de skulle vara utan monument. Detta ingick även i villkoren för arkitekttävlingen om Skogskyrkogården 1914.

Eldbegängelserörelsen i Sverige tog sin början på 1880-talet genom bildandet av Svenska likbränningsföreningen sedermera Svenska eldbegängelseföreningen och numera Sveriges Kyrkogårds- och Krematorieförbund. Främst sanitära och rationella skäl lyftes fram, men även romantiska och historiskt tillbakablickande liksom estetiska, ekonomiska och ytbesparande. Sveriges första urnlund anlades 1917, vid norra krematoriet i Stockholm. Ofta var det formstarka, kompakta och detaljrika anläggningar utifrån mönsterförslag framtagna av kända arkitekter.

De första minneslundarna invigdes 1959, i Malmö och Västerås, ett anonymt och skötselfritt alternativ för gravsättning av askor. Minneslundarna har kallats för det demokratiska samhällets ultimata gravskick. Här gravsätts de avlidna anonymt på en gemensam yta, vilket illustrerar allas likhet inför döden. Minneslunden har ofta varit de avlidnas val – här finns inga skötselkrav och därmed ingen risk att ligga de efterlevande till last. Inspirationen kom bland annat ifrån Englands ”Gardens of Remembrance”. För många efterlevande kunde det dock vara svårt med anonymiteten och avsaknaden av den dödes namn.

1990 års begravningslag betonar bland annat rätten för icke-kristna och personer utanför Svenska kyrkan att få tillgång till begravningsplatser och lokaler som inte har kristna symboler.

Nutida gravkultur

• Individualisering
• Mångfald
• Hållbarhet

På senare år har det utvecklats gravskick som tillgodoser många efterlevandes behov av en plats med namnet på den avlidne och en kännedom om var askan är gravsatt, men som inte för med sig kravet på egen gravsten eller en skötselkrävande gravplantering. Askgravlunden liknar minneslunden, men här finns även de avlidnas namn, ofta samlade på gemensamma större enheter. Askgravplatsen går åt det mer individuella hållet, med små kompakta gravytor och enskilda platser för namnen. Trots vårt individualistiska moderna samhälle tycks vi acceptera det kollektiva, bara det finns ett litet individuellt utrymme och att det är en vacker helhetsmiljö. Inte att förglömma är dock minneslund fortfarande den vanligaste platsen för gravsättning.

Det finns en tendens att natur- och sjöbegravningar ökar. Orsakerna är i låg grad undersökta. Kanske känns kyrkogårdskonceptet stelt och för konventionellt för somliga, eller är det för påminnande om döden? Kanske finns det en längtan att mer påtagligt ingå i det eviga kretsloppet?

1900-talets skogs- och landskapskyrkogårdar har utvecklats vidare under 2000-talet, och begravningsplatser gestaltas numera ofta för att även inrymma en ökad biologisk mångfald.

Bruket att smycka gravplatsen med personliga minnessaker ökar. Personligt laddade föremål från de levandes vardagsvärld kan skapa en länk till den döde och vara ett sätt att vårda relationen med den döde.

Gravstenarna dekoreras allt oftare med individuellt utformade inskriptioner som relaterar till den dödes personlighet och vad som betydde mycket för henne eller honom. Porträttfoton, favoritbilen, älsklingsnallen och viktiga hobbyer med mera. Gravinskriptionerna har alltsedan 1900-talet utvecklats mot att rikta sig mer till den närmaste kretsen och familjen än till lokalsamhället på ett bredare plan.

Texten bygger på en föreläsning av landskapsarkitekt Monica Sandberg, Landskapsgruppen. I tryckta Memento finns fler bilder av kyrkogårdar från olika epoker.