Fler vill skiljas åt i döden
När allt fler önskar separatistiska begravningsplatser väcks frågor om vad begravningshuvudmännen egentligen ska erbjuda. Jan-Olof Aggedal, stiftsteolog i Lund, anser att vi måste behålla fokus på den enskilda, avlidna personen.
Det finns i Sverige idag muslimska, judiska och buddhistiska begravningsplatser utöver de kristna. Även bahaier har egna gravkvarter, till exempel i Stockholm. Sedan flera år planerar asatroende en egen begravningsplats och så sent som förra året drev centern i Skåne ett förslag om ett eget gravkvarter för Malmö FF:s fotbollsfans. Finns det några gränser för vilka som ska ha rätt till egna gravplatsområden?
Jan-Olof Aggedal är docent och stiftsadjunkt för teologisk analys i Lunds stift, liksom medlem i begravningsbranschens etiska råd. Han finner det tänkvärt att vi i livet gärna vill att människor ska integreras, medan allt fler grupper inför döden önskar att anordna sina egna, separatistiska begravningsplatser. Detta har väckt frågor i de branschetiska råden om vilka grupper som bör ha rätt till detta. Hur stora gemenskaper bör det vara för att det ska vara berättigat med egna områden?
Jan-Olof Aggedal hänvisar till begravningslagen, som gör tydligt att begravningshuvudmännen ”ska tillhandahålla särskilda gravplatser för dem som inte tillhör något kristet trossamfund”. Detta kan öppna för flera tolkningar men Aggedals slutsats är att kravet måste handla om en särskild gravplats för den enskilde, inte nödvändigtvis områden för hela grupper. Dessutom är det rimligt att begränsa det till tillhörighet i trossamfund, anser han. Där ingår exempelvis Humanisterna och Asa-Samfundet men förstås inte MFF, inte heller grupper utifrån yrkestillhörighet eller sexuell läggning.
– Min personliga åsikt är att det handlar om en människa, som är mycket mer än sin hobby eller sitt yrke eller sin sexualitet. Människan är som person en varelse med många identiteter. Frågan är vilka grundidentiteter som ska ge möjlighet till särskild gravplats.
Även när det gäller muslimska begravningsplatser, där gravarna brukar vara vända mot Mecka, ser Jan-Olof Aggedal hellre till den enskilda, avlidna personen – det viktiga är då att kroppen begravs i jorden med huvudet i riktning mot Mecka, inte att hela kvarter behöver vara vända så.
– Det är självklart att kunna erbjuda trossamfunds medlemmar möjlighet att begravas tillsammans inom ett gemensamt område. Dock vore det orimligt att varje begravningsplats ska erbjuda alla varianter. Men om vi fokuserar på den enskilda, avlidna personen – då är det ytterst få platser i landet där Svenska kyrkan, som huvudman för begravningsverksamheten, inte skulle kunna tillgodose särskilda önskemål.
Elin Engström