Sorgen söker nya språk

Sorgen söker alltid sitt språk men uttrycken förändras. Philip de Croy, thanatolog, författare och föreläsare med lång erfarenhet av att studera dödens kulturhistoria, beskriver hur sorgepraktikerna har förändrats.

I dagens samhälle möter vi former av sorg som kan te sig oväntade eller ovanliga, men som samtidigt säger något om vår tid och dess värderingar.

– Förr förväntades sorgen vara återhållsam, värdig och framför allt privat. Idag är det snarare något vi kan dela och kommunicera med andra, säger han.

Till exempel finns minnessidor på sociala medier, smycken som innehåller stoft från den avlidne eller ljudinspelningar av den dödes röst. Gravstenar utformas mer individuellt med fotografier, namnteckningar eller symboler som berättar om personen. Att vissa uttryck uppfattas som udda eller märkliga är enligt Philip de Croy alltid en fråga om relationen mellan norm och avvikelse. Det som sticker ut idag hade kanske varit självklart i en annan tid.

– Om vi tittar på den viktorianska tiden så fanns dödsfotografier där de arrangerade den döde som om han eller hon fortfarande levde. Det fanns professionella gråterskor och praktiker som mumifiering. Sådant skulle idag uppfattas som märkligt eller främmande men då var det en del av en kulturell kontext.

Samtidigt finns paralleller mellan historiska och samtida uttryck för sorg. Sorgebrev har sin motsvarighet i digitala minnessidor. Dödsamuletter kan jämföras med minnestatueringar. Dåtidens pilgrimsresor till gravar motsvaras av nutida besök vid olycksplatser. Reliker är som dagens minnesföremål. Gamla tiders klagosånger motsvaras av Spotifylistor skapade för den döde.

– Mycket går igen eftersom det handlar om eviga frågor och mellanmänskliga känslor. Sorgen söker alltid sitt språk.

Digitaliseringen har haft stor betydelse för hur sorgen uttrycks idag. Den har förlängt relationen bortom döden genom inspelade röster, bilder och sparad chatthistorik och skapat en offentlighet där sörjande kan få stöd från vänner och bekanta.

Men de mer ovanliga uttrycken för sorg fyller en särskild funktion. De kan skapa individuell mening och ge människor som står främmande inför institutionella ritualer ett sätt att hantera sin förlust. De kan lindra smärtan i den saknad som dröjer sig kvar och ge mer tid för sorg än vad sociala normer och regelverk kring exempelvis ledighet medger.

– Först ska vi komma ihåg att döden fortfarande hanteras genom kyrkan och andra trossamfund, av religiösa eller kulturella skäl. Borgerliga begravningsakter och ritualer för döda husdjur liknar de kyrkliga ritualerna. De bär ett språk och en trygghet som folk känner igen. Men det udda kan ge något annat – en möjlighet att skapa mening på ett personligt plan, säger han.

Bitte Melin