Begravningsentreprenörens dagbok, del 13

Ur dagboken, 2015

När jag ser tillbaka på delar av min barndom, förstår jag att den skiljer sig från många andras. Det är väldigt speciellt att växa upp på en begravningsbyrå.

Trots att mamma haft ett ständigt dåligt samvete över att ha jobbat så mycket, så har hon varit en enorm förebild. Både med sin varma personlighet men mycket tack vare sin yrkesroll. Det kan låta märkligt men begravningsbyrån blev på så sätt en slags gåva. Den har format mig och väckt tankar och existentiella konfrontationer, redan som 11 åring.

Jag har tidiga minnen från denna ålder där jag fick följa med mamma i kyrkor och kapell. Oftast var det för att hon inte kunde hitta någon barnvakt. Ett starkt sådant minne är från det lokala kapellet där sorgehusen kommer för att se den döde en sista gång. Ofta skedde detta på kvällstid. Det var mamma och mormor som hjälptes åt att lyfta av det tunga kistlocket i ek inför en visning.

De var väldigt pedagogiska och mjuka i sitt sätt att förklara vad som händer nu. Och de var nästan tjatiga i sin fråga om att jag kunde gå ut om jag ville. Jag minns tydligt att jag inte alls ville gå ut, och att jag inte upplevde det som någonting otäckt. Mycket förmodligen på grund av att mamma och mormor var så fina och talade så varmt om den döde. Det var en äldre liten herre som låg där. Med grå kostym och en lite vissen röd ros i handen. Det såg ut som att han sov.

Jag satt på en stol längre ifrån kistan och betraktade hur mamma tände ljus, rättade till slipsen på mannen och lade dit en ny fin röd ros. Sen klappade hon honom på kinden och sade ”Vila i frid”.

Det var första gången av många jag fick följa med mamma i kapellet och se avlidna. Jag förstår nu i efterhand att hon visste precis hur mannen i kistan såg ut, hur fin han var. Och att hon endast lät mig följa med när det inte var något som kunde upplevas som otäckt.

Efteråt blev de här funderingarna kring vad som händer efter döden, helt naturliga.

Vi pratade ofta om sådana saker hemma och jag minns att mamma berättade så fint om sin syn på det. Om den där gamle mannen i kistan. Hur hans kropp och skal var väldigt trött. Men att en annan del av honom kanske lever vidare? Delen som vissa kallar själen eller anden.

– Jag vet inte, men jag tror och hoppas det, sade mamma. Men det är mitt jobb att ta hand om det trötta skalet. Och förhoppningsvis ser han vadjag gör, och tycker att jag har gjort ett fint arbete.

Detta öppna och avdramatiserande förhållningssätt till den döda kroppen har jag försökt att föra vidare till min egen dotter. För plötsligt stod jag där somvuxen, i samma svarta kostym och med samma dåliga samvete som min egenmamma. Men precis som hon, involverade jag min dotter i dessa frågor ochliknande situationer.

I samma kapell 20 år senare, var hon med i förberedelserna av visningen av en äldre dam. Det hela blev en otroligt fin stund och hon upprepade flera gånger ”Så söt hon är, så himla snäll hon ser ut.”

Jag är därför glad att min egen mammas kunskap och fina sätt kring detta svåra ämne, har fått lov att gå i arv. Oavsett vad min dotter i framtiden väljer att arbeta med, kommer hon alltid ha det värdefulla perspektivet om värdet av Livet i sig. Med insikten att man inte är odödlig.

Notis:
Det var inte många generationer tillbaka sedan i Sverige, som man förvarade den döde i hemmet. Här samlades familj och grannar för att säga farväl och se personen en sista gång. Idag ser vårt samhälle annorlunda ut. Vi outsourcar mycket, bland annat vården av våra äldre familjemedlemmar. Bortgången sker då ofta på andra platser än i hemmet, och den naturliga kontakten med döden försvinner.

Om Catharina
Catharina Lindell är tredje generationen i företaget Kävlinge Begravningsbyrå. I mer än ett decennium har hon fört filosofiska journaler över sin yrkesroll. Samtidigt som Catharina symboliserar själva urtypen av en begravningsentreprenör som är starkt förankrad i sin ort och jobbar extremt mycket, så gör hon också ett unikt avtryck genom sin kreativitet och person. För 10 år sedan startade Catharina Black Angels där tjejer på motorcyklar erbjuder MC-kortege för de begravningar som önskar. Det ledde så småningom till den gripande dokumentärfilmen om Black Angels där vi får följa Catharina och cancersjuka Staffan ett år fram till hans begravning.