Rädslorna matade Annas konstnärssjäl

När kompositören Anna Järvinens mamma blev demenssjuk kom minnena av deras såriga relation ikapp henne. Hon blev också varse sitt eget åldrande och sin egen dödlighet.

Första gången Anna såg tydliga tecken på moderns demens var när mamman tog båten över till Finland för att tömma familjens landställe. I boken Otrygg beskriver Anna hur mamman ringde från Åbo och meddelade att hon var nere vid bilen. Hon bad Anna möta henne vid terminalen. I hennes värld hade dottern följt med henne på resan.

– Jag blev alldeles kall och svarade att jag befann mig på jobbet i Stockholm. Då ursäktade hon sig snabbt med att hon hade sovit dåligt.

Det visade sig att hon hade drabbats av Lewykroppsdemens och så småningom flyttade hon in på ett boende.

Från att under hela Annas liv varit en sval förälder som hade svårt för närhet, blev hon som demenssjuk tvärtom; snäll och ömsint.

Anna reagerade med ilska. Hon kände sig provocerad av moderns plötsliga kärleksfullhet och hade svårt att ta emot den.

– Jag fick stark ångest och kände att nu när hon är sjuk passar det minsann att vara snäll och omtänksam. Nu vill hon ha mig nära. Men var fanns hon alla de gånger när jag behövde henne?

Efter ett tag la sig ilskan. Hon är inte längre arg på sin mamma utan har accepterat sakernas tillstånd.

Anna tillbringade sina första sex år i Finland innan familjen flyttade till Sverige. Hon beskriver sig själv som ett känsligt barn med många rädslor. Hon levde med en ständig skräck för att något hemskt skulle hända eller att någon skulle dö. Men hennes mamma viftade bort hennes oro.

– Det var lite så det var i Finland på den tiden. Barn var mest i vägen, man fick reda sig själv och inte störa de vuxna.

Rädslorna har matat hennes konstnärssjäl, men har också varit hennes akilleshäl, eftersom de har tagit mycket energi. Hon önskar att hennes föräldrar hade sett henne med alla hennes förmågor. Att hon var bra på språk till exempel.

– Då hade jag kanske gjort andra val i livet. Jag har alltid gillat att studera och är tokig i språk. Varför läste jag inte språk och lingvistik? Men det blev på ett annat sätt.

Med en förälder som lider av en fortskridande demenssjukdom sätts den egna, kommande ålderdomen i blixtbelysning. Tankar om att kanske själv bli sjuk, gå in i dimman och så småningom dö.

– Oh ja, jag har reflekterat mycket kring mina gener och är skräckslagen för att drabbas själv. Jag har sett hur det har varit för mamma. Hur dåligt hon mådde i början. All ångest och förnedringen att bli gammal, sjuk och behövande. Det önskar jag ingen.

Anna har ett eftertänksamt sätt att tala, där varje ord är betydelsebärande. Nu säger hon att hon inte är så rädd för att dö, utan att det är själva döendet som skrämmer. Att bli svårt sjuk och oförmögen att uttrycka sig. Hjälplösheten.

Skrivandet och skapandet av musik är hennes sätt att hålla ångesten stången. Hon tycker också att hon är bra på att leva här och nu och har lätt att njuta av de små, enkla tingen i livet. Hur ljuset faller på kvällen eller en bra bok. Hon använder alla sina sinnen och de fyller henne med glädje och tacksamhet.

– Livet är härligt, jag är älskad, har fantastiska barn och de är på en bra plats i livet. Det inger ett lugn och om jag skulle dö nu så skulle det faktiskt vara okej. Jag brukar tänka att det fanns en lång tid innan jag föddes, och det tycks ju ha gått bra utan mig. Det kommer att gå bra utan mig den dag jag dör också. Ingen är oumbärlig, livet går vidare.

Anna menar att en av många lärdomar hon har fått genom livet är att det går att välja det goda och det går att hitta styrka även i det som är sårigt och svårt.

– Jag är stolt över mig själv och det jag gjort, jag har jobbat på bra. Men om jag fått välja hade jag hellre varit lycklig än konstnär.

Maria Zaitzewsky Rundgren