Senaste nummret

"Viktigast är gränsen mellan liv och död"

Jan Arnald har skrivit 15 kriminalromaner under deckarpseudonymen Arne Dahl. 

Hallå där Jan Arnald, du är i Australien och kommer hem i mars lagom till att den första boken i en ny serie kommer ut. Den heter Utmarker och skiljer sig från dina tidigare. På vilket sätt? 

– Det är färre personer, färre handlingstrådar, tätare story. Överhuvudtaget handlar Utmarker rätt mycket om förändring. Arne Dahl träder in i en ny fas. Jag har försökt hitta ett nytt och intensivt, klaustrofobisk spännande sätt att berätta på. Det finns inga sidospår längre, egentligen, nu är allt av direkt betydelse för berättelsen. På sätt och vis letar jag mig tillbaka till kriminalromangenrens rötter, till spänningens och mysteriets kärna. Min känsla är att Utmarker är det mest nagelbitarspännande jag har skrivit.

Varför skriver du just deckare? 

– Det är någonting med den där hjärtklappningen som uppstår på vägen från kaos och smärta till sanning och insikt som är fundamentalt och allmänmänskligt. Varje tidevarv sedan civilisationens begynnelse har behövt tragedin för att behandla, förvandla och kanske förskjuta vår mer eller mindre medfödda smärta och sorg och oro. Den omvandlar det ogripbara till en hanterbar historia som lovar en sanning och en lösning i slutändan. Någonstans där tror jag att jag började med det här – i tanken på att en riktig emotionell urladdning i spänningsform är något vi behöver, särskilt i hotfulla tider som vår är just nu. Vi kan omvandla all obestämd och hotfull oro till någonting hanterbart.

Hur viktig är själva döden i dina böcker? 

– Man kan försöka skriva deckare om cykelstölder eller försäkringsbedrägerier, men det blir aldrig riktigt akut och riktigt drabbande förrän döden är inblandad. Deckaren måste handla om liv och död, allt måste ställas på sin spets, det är genrens löfte. Och det är det viktigaste i allt jag skriver: gränsen mellan liv och död. Jag antar att det för mig alltid handlar om att besvärja det där obegripliga som vi kallar döden. Jag har (förmodligen för att i förlängningen komma till tals med döden, på allvar förstå den) skildrat ett flertal människor som har varit på väg mot döden, och just det där ögonblicket då övergången sker, när livet bara försvinner, förblir obegripligt, det är först då orden tryter på allvar. Sedan har vi de överlevande som måste hantera den här obegripligheten – också det finns det massor av exempel på i Arne Dahl-böckerna: de som har blivit kvar med allt det där outsagda som borde ha sagts, som det hade varit så enkelt att säga. Som plötsligt är ensamma med allt.

Ord som fruktan och fasa använder vi sällan i vardagen men i dina böcker känner personerna det i vissa situationer. Vad är det som skrämmer dem? 

– Visst kan det vara rädsla för fattigdom eller för att bli avslöjad med något skamligt eller för att åka fast – men det är ändå petitesser i förhållande till döden. I grund och botten är det alltid döden som skrämmer mest; vår egen, för all del, men i ännu högre grad våra närståendes, kanske allra mest våra barns. Det är trots allt dödens närvaro som gör livet värdefullt. Och ömtåligt.

Vill du skrämma läsarna? 

– Det är inget huvudsyfte egentligen – i så fall hade jag nog skrivit mer utpräglade skräckromaner. Men ibland behövs den där chocken för att avlägsna dumheter och få läsaren att förstå att livet är själva meningen med livet. Döden hotar trots alltid runt hörnet, det gäller att försöka leva fullt ut så mycket det går. Snart är det ändå för sent.

Har du med någon begravning eller begravningsentreprenör i nån av böckerna?

Särskilt den sista Opcop-boken, ”Sista paret ut”, handlar om min gamle hjälte Paul Hjelms trasiga samvete över att ha skickat flera av sina medarbetare i döden. Där finns en rejäl begravningsscen i Rom, på den magiska kyrkogården Cimitero del Verano, där Hjelms italienska medarbetare Donatella Bruno gravsätts. Det blev en huvudscen i boken och en riktigt fin scen, om jag får säga det själv.

Har sorgen efter döda personer någon plats i dina böcker? 

– Deckaren som genre lämnar ju ofta de sörjande i sticket. Det handlar om att fånga mördaren och får svar och klarhet. De sörjande hamnar ofta utanför. Därför var det viktigt i ”Sista paret ut”, för att återknyta till det exemplet, att låta sorgen ta del i storyn. Hjelm behandlas av en psykiater och återfår därigenom sin kraft. Jag har många andra exempel på sorg i böckerna, men det är nog det som ligger mig närmast.

Har du gjort nån speciell research omkring just döden?

– Jag har faktiskt det. Jag är en researchmänniska, jag älskar att lära mig nya saker inför varje bok. Själva döden är ju den erfarenhet vi aldrig kan veta något om – och det får vi nog acceptera – men allt som är runt omkring, förberedelser, efterlevande, rädsla, går att få en ganska bra bild av, genom läsning och samtal.

Hur ser ditt eget förhållande till döden ut? Är du rädd för att dö? 

– Det är och förblir något outhärdligt med tanken på att man inte får vara med längre, att man inte får se hur det går. I övrigt är jag nog närmast agnostiker. Jag tror på vetenskapen, på en evidensbaserad verklighet – samtidigt som det finns genuina gåtor som vetenskapen ännu inte har löst. Hela frågan om världsalltet är en sådan, om universums uppkomst, utbredning, struktur. Tiden är en annan – vad är egentligen tid om den inte är linjär? Och så finns det två gåtor på vår planet: liv och medvetande. Ingen vet egentligen hur liv uppstår, inte på riktigt, och inte heller vet vi riktigt hur det kom sig att den där slöa hårlösa apan plötsligt började utveckla ett självmedvetande. Så länge de där hålen i vetenskapen finns så kvarstår de gåtor som skapar bra litteratur. Om vi inte vet hur liv och medvetande uppstår vet vi inte heller riktigt hur liv och medvetande försvinner. Jag anar att döden blir ett sista äventyr.

Vilka är dina egna erfarenheter av död? 

– I mitt privata liv dessbättre ganska begränsade (touch wood). Jag minns tydligt hur en barndomskompis plötsligt dog i en olycka och en annan tog livet av sig. Jag minns insikten att min farmor hade dött långt innan jag föddes. Sedan jobbade jag mig igenom universitetet genom att jobba på långvården och psyk, och då lärde jag känna döden ganska bra.

Dina böcker förändras, blir mer globaliserade, förändras synen på döden utifrån det? 

– Nu har jag i och för sig brutit den trenden med Utmarker – det är nästan som om den globala verkligheten har blivit för skrämmande för att kunna göra spänningsromaner av – fast i grund och botten är jag en kosmopolitisk författare: det som händer i Sverige har alltid med resten av världen att göra. Det har också gjort att jag har konfronterats med väldigt olika sätt att se på döden. Människolivets flyktighet är mycket tydligare i Sydostasien, till exempel, och de maffia- och legosoldatsvärldar som jag har kikat in i har ju döden som en vardaglig följeslagare – för att inte tala om det krigshärjade Syrien, där vi får ständiga konkreta påminnelser om dödens härjningar. Internationella perspektiv är bra på alla möjliga sätt, och inte minst i samband med döden.

När man läser det du skriver får man känslan av att du har rätt. Har du det? Kommer maffian att ta över Europa? 

– Jag anar att vårt nuvarande, lätt hysteriska fokus på invandring gör att maffians segertåg kan ske betydligt enklare. Ingen bryr sig längre om den gigantiska skuggvärlden av svarta pengar och pengatvätt, ingen märker hur maffior smyger sig in på legala marknader och tar över mer och mer. Å andra sidan hotar fascismen överallt i Europa, och fan vet om det är bättre.

Om man ska läsa bara en enda av dina deckare, vilken föreslår du då? 

– Jag föreslår faktiskt Utmarker, min nya. Det är en väldigt intensiv sträckläsarbok med ett par nya, i mina ögon mycket intressanta karaktärer, Sam Berger och Molly Blom. Och en story som aldrig riktigt är den man tror.

Tidningen Memento är Sveriges enda tidning för begravningsbranschen.
Här kan du läsa de senaste numren.
"Jag ljög om min pappas död"

Hasse Brontén är komiker, programledare i Efterlyst, side-kick till Marika Carlsson i radio.

Hasse Brontén

Ingen pratade med Hasse Brontén om pappans sjukdom under uppväxten. När pappan tog livet av sig sa Hasse att han dött av cancer. 

Komikern Hasse Brontén har lätt för att prata om psykisk ohälsa och om döden. Han har personliga och yrkesmässiga erfarenheter av båda. Under femton år som polis i yttre tjänst har han sett mycket ledsenhet och tårar och åtskilliga lik på bårhuset. 
– Att uppleva död, för mig har det aldrig varit speciellt traumatiskt. Döden är inte det värsta. Det är värre att se vad människor kan göra med varandra.
Som en förälder som gör sitt barn illa, det tycker han är oförklarligt.
– Och att komma till en trafikolycka där någon är allvarligt skadad och säger: jag vill inte dö. Det är tungt för det är svårt att trösta någon som är i det läget, så oförberedd.
Nu har han lämnat polisjobbet bakom sig men blir påmind om det när han medverkar i tv-programmet Efterlyst.
– I et av programmen konfronterade jag en nätpedofil. Vi gjorde en fejkad profil och efter 15 minuter hade vi fått 20 meddelanden. Det är en bottenlös brunn, grooming kan inte polisen lösa, de är för få. Här måste vi alla göra insatser. 
Hasse Bronténs pappa var också polis. För Hasses mamma var det jobbigt under uppväxten när pappan mådde dåligt och hade vapen hemma. Men ingen sa något om att han hade bipolär sjukdom. Man ville skydda barnen. Det här var på 1970- och 80-talet. 
– Det hade varit bättre att berätta. Jag förstod att pappa var sjuk men i fel sjukdom. Han var borta långa perioder på sjukhus och ingen hälsade på honom. 
1988 tog pappan livet av sig. Då var Hasse 20 år, äldst av fyra bröder. 
– Jag sa alltid att min pappa dött av cancer. Ända tills för sju år sedan då jag insåg att jag ljög bort hans identitet. Han var ingen cancersnubbe, han var en bipolärkille.
Det var när Hasse hade gjort slut med en tjej och funderade över varför han var så krånglig jämt som han gick till en terapeut för att styra upp sitt liv. Mycket av samtalen kom att kretsa runt pappan. Efter terapin skrev han föreställningen – Bipopulär. 
– Den handlar om hur det är att växa upp med en förälder som sticker ut. Om det positiva, med anslag av humor. Det är en hyllning till pappa. 
Föreställningen blev som egenterapi. 
– Det var skönt men jobbigt på samma gång. Vid två tillfällen började jag gråta när jag spelade den, allting kom så nära.
Nu känns det som att han är klar med den perioden. 
– Men det är viktigt att vi som har en historia berättar den. Så att det här med psykisk ohälsa blir normaliserat.
Andra som Hasse tycker är intressanta att lyssna på är riktigt gamla människor. Han åker runt i landet och samtalar med några i sin podd Hasse och hundraåringarna. 
Idén föddes när han tänkte på sin egen morfar. Under en gemensam resa till Norge där morfadern varit tysk utbytesstudent 60 år tidigare pratade de om kriget, kärleken och livet. 
– När jag frågar hundraåringarna vad som är det viktigaste i livet då svarar de nära och kära, familj. Ingen har sagt pengar.
Han har slagits av att ingen av alla de riktigt gamla människor han pratar med är rädd för döden. Några har varit det tidigare men det har gått över. 
Hasses mamma flydde från DDR som 17-åring. Hon är katolik och lite rädd för döden. 
– Jag brukar säga: Men mamma, det är ju himmelriket som väntar på dig du behöver inte vara rädd. ”Men Hans ibland finns det tvivel”, svarar hon. 
Själv tycker han att han skött sig så att han borde få komma nånstans där det är fint. 
– Nej jag tror inte det finns något efter döden. Man ska inte vänta in något som inte kommer. Det är lika bra att leva här och nu. 
Hans dotter som är 24 vill inte höra att döden existerar. 
– Jag säger att hon inte ska räkna med att jag har några pengar kvar på banken när jag dör. Jag vill resa och leva medan jag kan. 
 

Text: Anna Fredriksson

Tidningen Memento är Sveriges enda tidning för begravningsbranschen.
Här kan du läsa de senaste numren.