Senaste nummret

Första hbtq-certifierade byrån

Genom att hbtq-certifiera sin verksamhet vill Gillis Edman begravning och familjejuridik göra det enklare och tryggare för alla att ordna med begravningen.

– Begravningsbranschen har en traditionell syn på människor, samtidigt som vi tänker att vi kan det här med bemötande. Men vi ville öka vår kunskap. Det säger AnnaCarin Timgren, vd på Gillis Edman Begravning och familjejuridik.

Hon har länge önskat göra skillnad för hbtq-gruppen. Nu har alla 30 medarbetarna gått RFSL:s utbildning och under sex månader arbetat med normkritik, likabehandling och mänskliga rättigheter.

– Vi vet alldeles för lite om hbtq-personers vardag. Vi har lärt oss att ställa frågor på ett könsneutralt sätt för att kunden ska slippa förklara sig eller komma ut när de besöker oss. Vi vet också att alla inte är intresserade av att gå på barrikaderna eller delta i festivaler. Men man vill begrava den man älskar. Grunden är att vi vinnlägger oss om ett personligt bemötande.

En del handlar om terminologi. Det är inte så enkelt att det finns två kön. Det finns en mängd människor som inte identifierar sig som varken man eller kvinna.

Nu finns en handlingsplan som också ska följas upp och ett utbildningsprogram som fortsätter för att fler grupper ska känna sig inkluderade, till exempel personer med autism eller demens, berättar AnnaCarin Timgren. Det handlar om mänskliga rättigheter, att vara till för alla.

– Vi ska se över våra leverantörer, vara tydliga när vi anställer. De kunder som inte delar våra värderingar, kommer sannolikt att vända sig någon annanstans.

Genom att berätta att man är certifierade tror AnnaCarin Timgren att det blir en mindre uppförsbacke för hbtq-personer som kommer till byrån. Och hon hoppas att andra i branschen hakar på.

Det hoppas också Hans Ringshamre, ordförande för Sveriges Begravningsbyråers Förbund, SBF.

– Jag vill verkligen gratulera alla på byrån till att ha tagit det här initiativet.

Även RFSL är positiva.

– Det är ett välkommet initiativ och speciellt i en verksamhet som möter många människor där just mötet och bemötandet är väldigt centralt. Att i livets slutskede kanske inte bli inkluderad eller få vara närmast anhörig vid sin partners begravning för att ta farväl känns oerhört orättvist. Genom att jobba aktrivt med att inkludera alla människor skapas bättre förutsättningar för såväl RFSK:s målgrupp som för alla som vänder sig til företaget, säger Ivonne Silfverstolpe Broberger, kommunikatör på RFSL.


 

Tidningen Memento är Sveriges enda tidning för begravningsbranschen.
Här kan du läsa de senaste numren.
En sista hälsning

– Ska min dotter ta hand om mig när jag blir gammal? Nej, jag vill dö värdigt på ett äldreboende.

”Jag vill dö en värdig död på äldreboende”

Göran Greider tycker att en människa aldrig är så levande som precis när hon dött. Han älskar kyrkogårdar, tycker minneslundar är historielösa och vill själv dö på äldreboende.

– Ska min dotter ta hand om mig när jag blir gammal? Nej, jag vill dö värdigt på ett äldreboende. Det är ett otroligt stort framsteg att människor får dö inom vården. 
Göran Greider tycker att vi kan tacka välfärdssamhället för att vi befriat oss från ett antal plågor runt döden. 
– Ofta romantiserar vi forna tiders familjegemenskap, men hav av grymheter uppstod när barnen inte hade råd att föda sina gamla föräldrar. Idag är det i katolska länder runt Medelhavet som äldre känner sig mest ensamma. Det blir mycket konflikter med dem de bor hos.

Debattör och poet, författare och journalist. Vi ser Göran Greider i morgonsoffor och hör honom spana i olika paneler, tydlig med att han är socialdemokrat och troende. Han känner ingen rädsla för döden, eller för att bli äldre. 
– Ja, alla har vi förstås en rädsla för att plågas, men jag kan till och med tänka att när den dagen kommer, kan det kännas befriande.

När hans pappa dog skrev han diktsamlingen Jakobsbrevet, som handlar ganska mycket om begravningar. Pappan var fabriksarbetare och fiskhandlare. 
– Han betydde mycket för mig även om vi hade dålig kontakt. Du är försvarslös när en förälder dör. Jag är inte särskilt släktkär men fascinerades av att se mina krokiga farbröder på begravningen.

Även när hans svärmor, som var städerska, dog förra året skrev Göran Greider ett poem, ett försök att sammanfatta hennes liv – En dag ska alla trappor städas ända från himlen och hit ner.

– När någon dör känns den personen mer levande än nånsin. Det ger tillfälle att sitta och fundera, leva sig in i en människa och hennes liv. Man börjar titta på sig själv.

Däremot tycker han att det måste vara svårt att vara präst, och prata om någon som man inte träffat. Han har själv varit officiant på en begravning. Ceremonin var vacker och hölls på Skogskyrkogården i Stockholm.
– Personen som hade gått bort gillade vad jag skrev, dottern kände jag lite. Det var inte att jag blev smickrad men det var svårt att förvägra den dödes önskan. Jag var ganska utmattad efteråt. Jag ska inte göra om det.

Göran Greider älskar kyrkogårdar, får han chansen att gå in på en tar han den. I kyrkorum och på platser som vittnar om dem som är borta kan han försjunka i tankar.

– Det finns inget egenvärde i att folk ska diskutera död och begravningar mer, det blir vi påminda om hela tiden, men vi borde prata mer om själen.

Han går gärna till kyrkogården i Dala-Floda med sina stora gamla lövträd. Och ibland till Olof Palmes grav på Adolf Fredriks kyrkogård. 
– Den ligger alldeles bredvid den bullriga Sveavägen men det tystnar där. Jag föredrar vanliga gravar framför minneslund. De är historielösa, det är praktiskt, men något går förlorat. Det är roligt när det står lanthandlare Karlsson på stenen.

Är döden socialistisk, lika för alla? 
– Nej döden är helt orättvis i och med att en arbetare lever fem-sex år kortare än en tjänsteman. Förr var en del gravar som palats. Begravningar är ofta politiskt laddade. I Joe Hills begravningståg tågade uppemot 75 000 människor. Det var en politisk manifestation.

Göran Greider har skrivit en bok om fackföreningshjälten Joel Hägglund från Gävle som blev Joe Hill och avrättades med exekutionspatrull i Salt Lake City 1915 för ett brott han aldrig erkände. Joe Hills sista vilja var att hans aska skulle spridas över hela världen, överallt utom över Utah. Utah har fortfarande dödsstraff.

– Han kremerades och sedan stoppade man askan i 50 olika kuvert som skickades till aktivister över hela världen. Även till Sverige. Den sista askan här spreds vid hans uppväxtgård utanför Gävle på 1960-talet.

När Göran Greider gjorde research för boken träffade han en man i USA som hade en gitarr med Joe Hills aska i.

– Jag fick spela på den. Det finns också en myt om att en del av askan finns inmurad i en pelare i Folkets hus i Landskrona. Jag har faktiskt inte tänkt på var jag själv ska begravas. En nypa på olika ställen kunde vara en idé.

Det är inte tillåtet att dela askan på det viset i Sverige nu, men vem vet vad som blir möjligt i framtiden.

Göran Greider
Ålder: 57
Bor: I Årsta (Stockholm) och Dala-Floda (Dalarna)
Familj: Hustru, utflugen dotter, hund och katt
Gör: Chefredaktör på Dala-Demokraten, debattör, författare, journalist, poet
Aktuell: Med boken I trädgården hörs andra ekon (Ordfront) 
”Trädgården är en plats för liv och död. Det finns en slags livscykel där. I min trädgård finns punkter av död. En kulle som ger känslan av en gravsättning. Katten tar otroligt med småfåglar och möss, jag har en kyrkogård där jag begraver dem.”
På sidan x kan du läsa Göran Greiders dikt En dag ska alla trappor städas ända från himlen och hit ner

 

Text: Anna Fredriksson

Tidningen Memento är Sveriges enda tidning för begravningsbranschen.
Här kan du läsa de senaste numren.