Senaste nummret

Dödshjälp- frihet eller fara?

Nu vänder Statens-medicinsk-etiska råd blicken mot hur livet ska kunna avslutas. När deras rapport kommer i november kan vi vänta oss att debatten om dödshjälp tar fart igen.

"En fråga för samhället - inte för läkarna"

– Medicinsk-etiska frågor är svåra för politikerna. Men det är ändå de som behöver fatta besluten, det ska inte göras av professionen.

Det säger Kjell Asplund, själv professor emeritus i medicin vid Umeå universitet, tidigare generaldirektör för Socialstyrelsen och nu ordförande för SMER, Statens medicinsk-etiska råd.
När svenska folket får svara på hur de ser på möjligheten att en svårt sjuk person får hjälp av vården att avsluta sitt liv är en klar majoritet positiva. Men frågan är för komplicerad för att kunna besvaras med ett enkelt ja eller nej, tycker Kjell Asplund.
Bland motståndarna till dödshjälp finns människor med kristen tro och läkare inom palliativ vård. Många förespråkare är patienter som själva bär på allvarliga sjukdomar och som sedan dör. Självbestämmande och att få råda över sitt eget liv ställs mot att livet alltid har ett värde i sig och att det inte är upp till människan att släcka det.
I SMER sitter en ledamot från varje riksdagsparti. Men det finns ingen samsyn om den här frågan. Det finns förespråkare och motståndare i alla partier. Bara Kristdemokraterna är eniga i sitt motstånd.
– Redan sedan läkekonstens fader Hippokrates tid råder principen att läkare ska rädda liv – inte ta liv, säger Kjell Asplund.
Den modell som används i den amerikanska delstaten Oregon framställs av förespråkarna som den bästa och lämplig även för Sverige. Där är läkarassisterad dödshjälp tillåten under vissa förutsättningar. Läkaren ska fastställa att patienten inte lider av psykisk störning eller inte förväntas leva längre än sex månader. Patienten får därefter ett läkemedel och kan själv bestämma när livet ska avslutas. Härifrån finns långvarig forskning.
– Den visar bland annat att den palliativa vården inte får mindre resurser för att möjligheten att avsluta liv är laglig, säger Kjell Asplund. Och fortsätter:
– Det finns alltid värdeargument, hur man väger självbestämmande och värdighet mot livets okränkbarhet, men alla etiska frågor blir enklare om man har faktaargumenten på bordet.
Det är en sådan faktagenomgång som SMER nu på eget initiativ tar fram och kommer att presentera i november. Sedan rådet bildades på 80-talet har frågan om dödshjälp återkommit med jämna mellanrum. Redan 2008 gjorde SMER en skrivelse om att man önskade en statlig utredning, men ingenting hände.
– När frågan senast var uppe i Riksdagen sa dåvarande sjukvårdsministern Gabriel Wikström att SMER ska fortsätta den samhälleliga debatten. Det är det närmaste ett uppdrag vi fått. Nu vill vi bidra till en bredare samhällsdebatt som gör att kunskapen förbättras. Då kan man ta ställning på fastare mark.
Sedan 1970-talet har Rätten till en värdig död drivit att det borde vara tillåtet att få hjälp att avsluta sitt liv med hjälp av hälso- och sjukvårdspersonal. Organisationen startades av Berit Hedeby som själv satt i fängelse efter att ha hjälpt en MS-sjuk kollega att dö.
Idag skulle hon troligtvis inte dömts för sin handling. Men länge var rättsläget ganska oklart. Inte förrän på 2010-talet kom tydliga riktlinjer och en handbok från Socialstyrelsen i hur vården ska förfara.
– När en livsuppehållande behandling som dropp eller respirator, uppfattas som meningslös och orsakar mer lidande än behövligt, då är det idag möjligt att avsluta den. Men förr åtalade man doktorer som avslutade.
Det är inte möjligt för hälso- och sjukvårdspersonal att assistera med tabletter eller injektion vid en patients önskan att dö.
– Men det finns inga rättsfall. Den som ger läkemedel utan indikation kan bli av med sin legitimation, men kanske inte blir fälld för medhjälp till suicid, det vet vi inte, säger Kjell Asplund.
För den som inte är hälso- och sjukvårdspersonal är läget annorlunda.
– Du blir inte fälld i domstol om du själv har starka tabletter och ger till någon annan, det finns det rättsfall om.

Text: Anna Fredriksson

Vill du läsa även: Den sista friheten är att få dö när man själv vill" - en intervju med Inga-Lisa Sangregorio, själv drabbad av cancer 
och

"Dödshjälp innebär oacceptabla risker", med läkaren Gunnar Eckerdals syn på frågan
beställ hela numret från anna.fredriksson@memento.se

Tidningen Memento är Sveriges enda tidning för begravningsbranschen.
Här kan du läsa de senaste numren.
Dödsbo bestrider bårhusavgift

Efter att Ingegerd Törnqvist avlidit på ett äldreboende i Sundbybergs kommun fick dödsboet en räkning för bårhusavgift på 5000 kronor. Sonen Magnus tycker att begravningsbyrån borde informerat om avgiften.

– Först kom en räkning på balsamering och sedan bårhusavgiften, båda som obehagliga överraskningar.
Magnus Törnqvist reagerar mot att kommunen inte behandlar alla invånare rättvist.
– Om mamma hade bott kvar i sin lägenhet skulle hon sluppit bårhusavgiften efter sin död.
Som Memento berättade om i nr 2/2017 har Sundbybergs kommun valt att från och med 2017 införa en bårhusavgift.
Magnus Törnqvist reagerar också på att fakturan är en klumpsumma oavsett hur länge platsen på bårhuset utnyttjats.
Nu bestrider han avgiften i ett brev till kommunen. Där skriver han.
”Min mamma, som är född i Kalmar, arbetade hela sitt yrkesverksamma liv som lärare i Sundbyberg. Hon blev med tiden en mycket lojal och patriotisk Sundbybergsbo, att hon nu ska debiteras på detta sätt är inte bara dåligt, det är skamligt. ”
Magnus Törnqvist undrar om politikerna är medvetna om konsekvenserna av sitt beslut.
– Att just Sundbyberg som varit en utpräglad fabriksstad med en mycket stor andel arbetare som idag är gamla, valt att debitera dem som flyttar till ett äldreboende känns extra motsägelsefullt.

Text: Anna Fredriksson

Tidningen Memento är Sveriges enda tidning för begravningsbranschen.
Här kan du läsa de senaste numren.