I sydöstra Skåne pågår ett arbete för att utveckla den palliativa vården. Drivande är stiftelsen Hospice Österlen.

Många säger att de vill dö hemma, själv vill jag nog komma till hospice. Min man dog hemma med palliativ vård som var utmärkt, så när det fungerar bra kan det vara ett alternativ.

Monika Olin Wikman, 80 år i Simrishamn är bestämd på att hon i varje fall inte vill vara någon som slussas mellan akuten och hemmet på ett ovärdigt sätt.

Hennes mamma var långvarigt sjuk och vårdades av personal med hög kompetens i en hemliknande miljö på hospice. Dödsprocessen var naturlig och lugn med delaktiga anhöriga.

När pappan dog ett år efter mamman gick allt snabbt.

– Pappas död på sjukhus i ett sterilt rum har jag bara ett svagt minne av. Som om jag inte var där, inte ville vara där, säger Monika Olin Wikman.

De här erfarenheterna av hur stor skillnad det kan vara på omsorgen den sista tiden i livet väckte Monika Olin Wikmans intresse för palliativ vård. I dag sitter hon i styrelsen för Stiftelsen Hospice Österlen. Stiftelsen startade för tio år sedan, verkar för en god palliativ vård och vill även ha ett hospice för invånarna i Simrishamns kommun.

– Vi har ännu inte fått något gehör hos politikerna. Men hos allmänheten har intresset varit stort för de dödscaféer och öppna möten som vi ordnat, säger Monika Olin Wikman.

Dödscaféerna har utöver kaffe och tårta erbjudit viktiga samtal med utrymme för var och en att ta upp ämnen runt döden.

– Många verkar rädda för själva döendet och för ett utdraget lidande, då kan det vara lättare att prata om praktiska saker som testamenten. Men det har blivit många fina samtal under caféträffarna.

Nu är stiftelsen med i Österlenprojektet – palliativ vård utan gränser, tillsammans med universitetssjukhuset i Lund och Ystad lasarett. Projektet har tre fokus: sömlöst samarbete mellan vårdgivare, vårdsystem och samhälle, öka kompetensen i palliativ vård och främja ett medkännande samhälle kring sjuka, äldre och anhöriga.

Inom ramen för projektet granskas 50 patientjournaler retrospektivt för att se hur vården sett ut de sista sex månaderna i livet.

Sista andetaget är lika viktigt som det första. Och Sista hjälpen lika viktig som Första hjälpen att kunna. Sista hjälpen är också namnet på den kostnadsfria utbildning som Stiftelsen Hospice Österlen erbjuder tillsammans med Palliativt utvecklingscentrum i Lund. Den vänder sig till allmänheten och bygger på ett europeiskt utbildningskoncept som fokuserar på omsorg och stöd i livets slut. Läkare och sjuksköterskor som arbetar inom Avancerad sjukvård i hemmet, ASIH håller i den tre timmar långa utbildningens fyra delar:

• Döden är en naturlig händelse: Vad innebär döendeprocessen?

• Förberedelse inför döden: Planering, önskemål, prioriteringar och socialt stöd.

• Lindra lidandet: Vanliga problem och symtom, vad kan jag göra för att hjälpa till?

• Att ta farväl: Hur gör jag? Sorg och sorgereaktioner, begravning.

– Intressant är att studier visar att en djupare medvetenhet om döden minskar fruktan och stressen – med positiva effekter för vår hälsa, säger Monika Olin Wikman.

Stiftelsen Hospice Österlen planerar nu för ett seminarium kring antologin ”Om rätten till min egen död” och man arbetar också för att driva fram mobila team som kommer hem till äldre som behöver vård så att de slipper slussas fram och åter mellan sjukhus och hem.

Text: Anna Fredriksson

Palliativ vård växte fram ur hospicerörelsen, den vårdfilosofi som bygger på att det finns många fler aspekter än de fysiska att ta hänsyn till hos döende patienter.

2016 konstaterade Socialstyrelsen att vården byggs ut men fortfarande är eftersatt och ojämnt fördelad. Basala kriterier som smärtlindring följs inte alltid.

Det sista andetaget är lika viktigt som det första. Det är grundtanken för Hospice Österlen och titeln på det kapitel Monika Olin Wikman skrivit i antologin Lägga döden tillrätta. Hon är jurist, har varit landstingsdirektör i Värmland och arbetat på Socialstyrelsen och Socialdepartementet.