I sina diktbilder närmar sig Lars Björklund livets kärna med stor varsamhet och lyckas förmedla något av det mest outgrundliga genom enkla ord. 
– Som själavårdare kan jag bli otroligt påverkad emellanåt av att möta så stora känslor och starka ord, säger han.

Prästen, författaren och poeten Lars Björklund nådde pensionsåldern mitt under pandemin.

I stället för avtackning från tjänsten som kaplan på Sigtunastiftelsen blev det en utställning med hans diktbilder, som kombinerar text och foto. Idag har han utställningar med olika teman i kyrkor runt om i landet.

Lars Björklund tar emot i Ersta kyrka som ligger på en höjd med utsikt över Stockholms inlopp. Han hälsar genom att lägga ena handen på hjärtat och samtidigt böja ner huvudet i en ödmjuk gest. Coronahälsningen med armbågen avvisar han starkt.

I det åttkantiga kyrkorummet hänger 24 tavlor från serien Det oväntade som handlar om året med en pandemi. Han har alltid skrivit dikter och använt sig av poesin i sina föreläsningar och böcker.

– Som själavårdare kan jag bli otroligt påverkad emellanåt av att möta så stora känslor och starka ord. Jag hittade därför tidigt en uttrycksform i text, musik och teoribildning. Det är mina tre knep för att ta in den andres känsla utan att bli rädd, säger han.

Ett boksamarbete med en fotograf väckte lusten för bildkonst. De nästan dagliga promenaderna går vid banvallen i Uppsala, ut mot kullarna där åkrarna visar sig. Här föds de flesta av hans dikter.

– När jag skriver en dikt släpper bojorna som fäster mig och ger sig av, jag blir befriad från det tunga. Miljön jag promenerar i är inte så engagerande men det finns en poäng med det. Jag upptäcker blommorna bland skräpet, säger Lars.

Mobilen bär han numera alltid med sig. Där skriver, fotar och redigerar han för att sedan publicera på instagramkontot Larsdikter.

– Att göra diktbilder är helt nytt för mig. Ett poetiskt landskap där bilden och texten flyter ihop och blir lika viktiga. Jag låter en del oskärpa och en del pixelering finnas kvar i bilden. Det är en del av konsten, säger han.

Ett av hans senaste inlägg på Instagram är en dikt om skuld, skam och upphöjande.

Sätt ingen Gloria på någon

efter en tid halkar den ner

blir en

snara

och dras åt

– Dikten skildrar en jobbig erfarenhet jag har. Många har sett mig som klok, och beundrat mig. Men jag vill inte bli beundrad, jag tror inte någon mår bra av det. Det är en stark dikt men den är nog sann. Vi vill ha helgon men vi blir förskräckta när vi upptäcker att de har fötter, säger Lars med många tankepauser.

Kanske är det därför han väljer bort sin prästkrage vid vissa tillfällen.

– När det är en rit som dopet eller en gudstjänst har jag den på. Jag bär den också i vissa möten när jag behöver visa att jag inte är en privatperson utan en representant för kyrkan. Då ger den mig ett skydd. På till exempel ett sjukhus är det lättare att möta människor utan prästkrage. Jag slipper värderas av andra då, säger han.

Han relaterar till sina själavårdande samtal när han pratar om dikten om skam och skuld. I mötet med en människa som vill berätta något skamfyllt sänker Lars Björklund blicken för att befria den andre från kravet på ögonkontakt.

– Skam är tung att bära och behöver mycket tid och kärlek. Tid kan jag ge men inte en famn och det gör att jag som själavårdare inte räcker till.

I slutänden kanske det var våra samtal som var det enda som fanns kvar trots att de var krävande. Jag höll vad jag lovade. Där missar en del själavårdare efter ett tag. Att stanna kvar lite till, säger han.

Lars Björklund ska strax vidare till Sankt Görans sjukhus i Stockholm där hans utställning Det oväntade ska hänga i Sjukhuskyrkans kapell och korridorerna utanför under hösten.

– Min erfarenhet och mina tankar från möten har blivit till många dikter. De har hjälpt mig för att sedan ge sig av för att hjälpa andra. Poesin är ytterligare ett språk, speciellt när man pratar om sorg och stora existentiella frågor. Den tillför det allmänmänskliga som inte vetenskapen får fram och kan prata med oss på djupet. Mina diktbilder har en rörelse framåt och vill visa vilken väg vi kan följa. Kanske kan de ge en människa hopp att orka leva en dag till.

Text: Emelie Simmons

Bild: Lars Björklund