Efter förlusten av sonen Theo ville Tove Oddsdotter följa efter honom in i döden. Hon såg ingen mening med att leva vidare utan sitt enda barn. Men när hon väl hade tagit sig igenom sorgen kom hon ut på andra sidan. I dag har hon funnit frid och är aktuell med boken När jag blundar är du fortfarande här.

Sju år gammal drabbades Tove Oddsdotters son Theo av en obotlig hjärntumör – och från
det ögonblicket förändrades hennes liv för alltid.
– Jag slogs för mitt barn på alla sätt jag kunde på sjukhuset. Jag vågade knappt gå på toa av rädsla för att inte vara där om något hände, säger Tove och berättar om komplikationerna som kom slag i slag och om de tuffa behandlingarna som fick Theos hår att falla och hans kropp att svullna upp.

Det var en tröstlös kamp som slutade med ett besked som ingen förälder önskar. Den 15 januari 2015 dog Theo hemma i hennes armar.
Där och då var mörkret så kompakt och förtvivlan och ursinnet på gud och universum så stora att hon ville ta sitt liv. Hon talade öppet med sin familj om sina planer. De lyssnade men greps inte av panik utan förklarade att de stöttade henne oavsett. För henne själv var det en trösterik tanke att hon kunde lämna in om sorgen blev henne övermäktig.

Under de första månaderna efter Theos död trodde Tove bokstavligen att hon skulle gå under av sorg. Men efter ett tag märkte hon att sorgen gick i vågor, att hon växlade mellan dåliga och bättre faser.
– Jag började förstå vad som fick mig att må bra. Om jag åt och sov bra, rörde på mig och omgav mig med människor som gav mig energi och som lät mig vara med trots att jag var ledsen mådde jag faktiskt bättre. Jag började lyssna på min kropp.
Genom att inte fly sorgen kunde hon till sist simma upp till ytan för egen maskin. Men det första året utan sonen var förstås ofattbart tungt. Kroppen sa ifrån och Tove blev bokstavligen vithårig över en natt.

Hon menar att de trauman man inte tar hand om kommer upp till ytan förr eller senare. Det går inte att trycka undan eller springa ifrån en sorg. Man måste bottna i den för att kunna må bra igen.
Efter ungefär ett år kände hon inte längre någon stark dödslängtan, även om den utvägen fortfarande fanns där. Hon orkade känna glädje och nyfikenhet på livet igen samtidigt som hon sörjde. När fler år hade gått konkretiserades tanken på att berätta Theos och hennes historia – för att hjälpa andra som drabbas av sorg och visa att det går att bli lycklig igen.
– Mitt mind-set förändrades. Från att ha förbannat min förlust valde jag i stället att glädjas åt och vara tacksam över de år jag och Theo fick tillsammans.
Tove berättar att sonen finns med henne varje dag. Hon pratar med honom, ber honom om råd och säger god natt varje kväll. Hon känner ibland av hans närvaro på ett väldigt konkret sätt och det är trösterikt.
2021 reste hon till Costa Rica och började skriva boken som bara måste bli skriven. Hon kände aldrig någon rädsla eller oro.
– För vad är det värsta som kan hända? Att jag misslyckas? Ja, då får det väl vara så! För när det värsta redan har hänt så finns det inga rädslor kvar. Jag är inte rädd för att dö, men jag vill verkligen leva. Det finns så mycket att utforska och jag är nyfiken på framtiden!

Hennes önskan är att boken ska öppna för samtal om sorg och vad som är betydelsefullt i livet.
– Det finns en beröringsskräck inför sorg. Många vet inte hur de ska bete sig när någon sörjer och en del vänder sig bort av rädsla. Men det är bättre att säga att man inte vet vad man ska säga, än att låtsas som ingenting.
Tove talar också om att vi behöver ha perspektiv på vårt överflöd och inte gnälla över bagateller när vi egentligen har allt och borde vara lyckliga och tacksamma.
– Jag kan bli provocerad när folk klagar på sina barn. Då brukar jag förstöra stämningen genom att säga att jag hade gjort vad som helst för att få ha mitt barn hos mig.
I dag är hon lycklig och känner sig till freds med hur hennes liv blev. Hon kan släppa de tunga minnena av sin son och välja att minnas det som är ljust och vackert. Sorgen ligger där som en ton i tillvaron. Men mest av allt känner hon tacksamhet över att ha fått vara Theos mamma.
Maria Zaitzewsky Rundgren